Jag har hunnit tänka en hel del på den där tidiga morgonen, då jag var beredd att dö. Kanske är det sista jag ser, tänkte jag när låg där på stengolvet i badrummet och inte kunde resa mig, inte ens upp på knä. Vänster sida förlamad, svårt att prata.
Ingen rädsla, ingen ångest, snarare nyfikenhet. Hur känns det när livet är på väg att försvinna? Jag har läst människors berättelser om just det, men ingen har talat om panik. Snarare om det mjuka ljuset och det behagliga lugnet.
Inget av detta kände jag. Jag såg i närbild fossilerna i stengolvet, lite längre bort en bit av toadörren och skynket till duschen. Är detta det sista jag ser? I så fall en stor besvikelse.
I fredags skrev jag på min Facebook-sida:
”Besöker staden och plötsligt är det fullt med folk på uteserveringarna igen. Inbillar jag mig bara att ALLA människor ser glada ut, att ALLA skrattar? Nej, det är nog på riktigt. Jag ser till och med personer som kramas. Utan munskydd.
Det blir ingen Zlatan i EM.
– Kroppen orkar inte med huvudet längre, säger han.
Jag, om någon, vet hur det känns. För inte så värst många år sen hade jag inga som helst problem att kasta en ganska tung varpa 20 meter. Idag orkar jag knappt kasta en hälften så tung 15 meter.
Åren tar ut sin rätt, även för oss som en gång varit på topp.
För att underlätta livet beslutade vi att minska våra odlade arealer i trädgården. Det är bara en massa jobb med att förodla, skola om och hålla allt ogräs, i synnerhet kirskålen, borta. Det finns ju ekologiska grönsaker att köpa. Så planen, då någon gång i februari, var att nöja oss med egenodlad vitlök, potatis till midsommar, en tomatplanta och framför allt dill.
Idag, förutom potatisen och vitlöken: Sex tomatplantor, nio plantor diverse bönor, sju majsplantor, purjolök, gräslök och persilja. Dillen fick vi inte plats med.
Vid det ovannämnda stadsbesöket tog vi oss ner till hamnen och, i alla fall enligt reklamen, världens största glasskiosk. Där träffade vi en före detta yrkesmilitär som, precis som jag, är mycket kritisk till den militära upprustningen på Gotland.
Mest förbannad är han på försvarsmaktens ”invasion” av hamnen i Fårösund.
– Så gott som all privat verksamhet ska nu bort därifrån, säger han.
Och jag håller med. När vi skiljs säger han:
– Fortsätt skriv!
Nu, drygt två veckor efter fallet i badrummet och sjukhusvistelsen, har jag återgått till min ursprungliga livsplan.
93 år ska jag bli.