Min barndomskompis håller på att rensa ur sitt föräldrahem. Längst in i en garderob hittar hon ett litet, blått tält där adresslappen ännu är noggrant ifylld med mitt flicknamn. Tältet tar oss tillbaka typ 40 år i tiden. Vi var 17 år gamla och sommarjobbade på båten. En dag när vi satt och åt lunch i mässen ögnade vi igenom ett reklamblad från Hemse. Man kunde köpa billiga tält på Endrells. Det satte genast i gång vår reslust. Vi hade min pappa att åka till Hemse och köpa ett tält åt oss och när friveckan kom så drog vi till Öland med tält och just inte så mycket mer. För så var det på den här tiden, man bara drog i väg. Mobiltelefoner fanns inte och ingen visste egentligen var vi var. Vi liftade runt Öland, livnärde oss på rökta flundror som vi köpte och åt med fingrarna sittandes vid vägkanten. Sedan torkade man av sig det värsta flottet och fortsatte att lifta.
På den stora campingen vi kom till fick vi inte bo med familjerna utan var hänvisade till ungdomscampingen. Där var det ett herrans liv, mest killar som skränade och söp och försökte söka kontakt med oss. Vi var livrädda. Vi kröp in i vårt blåa tält medan folk skrek utanför och försökte dra upp dragkedjan i vår tältdörr. Några killar satte sig i stolar utanför vårt tält och drack öl och väntade på att vi skulle komma ut. Ingen vuxen ingrep. Så var det på den här tiden.
Det var en ganska hård värld att vara ung i. Jag tror det var samma sommar fast med en annan väninna. Vi hade liftat in till stan för att gå på konsert med Adolfsson & Falck på Snäck. När konserten var slut minns jag att vi väninnor gick omkring i armkrok i stan i den ljumma sommarnatten och pratade med folk. Vi träffade på några killar som vi pratade med lite flyktigt men sedan drog vi vidare. När vi senare på natten ska lifta hem är det just dessa två killar som stannar och plockar upp oss med en gammal Volvo. Vi hoppar in i baksätet. Först är stämningen i bilen ganska trevlig men när vi närmar oss Tofta Möbler så hårdnar tonen betänkligt. Vi ber dem stanna och släppa av oss men i stället svänger de av på en liten skogsväg och sedan kör de oss rätt ut i skogen i mörkret. Jag minns hur de svarta trädstammarna for förbi utanför bilfönstret. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Väninnan och jag gör tecken till varandra och på tre så öppnar vi bildörrarna och kastar oss ur bilen i farten. Jag skadar foten i tumultet men vi lyckas springa bort därifrån och gömma oss. Vi hör hur killarna gormar och svär när de letar efter oss men till slut försvinner de. Haltande och hulkande går vi sedan hela vägen hem medan solens strålar sakta gör sig redo för en ny dag.
Inte en enda gång föreföll det oss att man skulle anmäla en sådan här sak, man gjorde inte det. Det är inte förrän på äldre dagar jag har börjat fundera på varför vi inte kontaktade polisen. Inte heller berättade vi något för våra föräldrar, man ville inte oroa dem. Man kan ju också undra över varför vi inte ringde våra föräldrar och bad dem hämta oss i stan på natten, de hade säkert gjort det. Men man bad inte sina föräldrar om sådana saker, så var det bara.
I sommar har jag på sociala medier sett far- och morföräldrar närvara på olika ungdomskonserter. Man har förstått att de kört sina barnbarn dit och står och väntar. Birgitta 80 år lägger upp bilder på Hoojas liveframträdande och Helene 70 plus likadant. Det gör mig glad att se alla närvarande vuxna som finns nuförtiden.