Står med min dotter och hennes pojkvän på stranden en kväll. Knäpper hundra bilder på dem, så söta de är, under samma handduk alldeles skinande av den där unga, första kärleken.
Tänker länge på ung kärlek sen. De stora skillnaderna som jag ser bland dottern och hennes kompisar i jämförelse med min generation. Hur pojkar och flickor och inte längre tycks se på varandra som väsensskilda och därför kan mötas på ett helt annat sätt än vad vi kunde.
Hur pojkar inte längre hålls på piedestal på samma sätt som förr, varken av flickorna eller de vuxna omkring eller ens av sig själva och alla fördelar det tar med sig.
Men själva enkelheten i att bli kär tycks vara samma nu som då. När man liksom fick syn på en person och märkte att det var något särskilt med den. Ju äldre man blir, desto större blir behovet att förändra och förbättra. Tankar kring vad som PASSAR och inte, tycks sätta käppar i hjulet för de flesta av mina vuxna kompisar som söker kärleken.
När man är ung så dyker den bara upp och då är det världens bästa person man ser. Och man ligger vaken långt in i gryningen och bara tittar på personen när den har somnat och funderar kring hur det är möjligt att någon kan vara så perfekt.
När man är i min ålder är det ju vanligare att man i gryningen ligger och hatstirrar på personen bredvid i sängen och undrar varför i helvete han inte vaknar när bebisen gallskriker alldeles bredvid honom. Och där man förr kunde ägna timmar åt att prata med sina tjejkompisar om allt fantastiskt ens kärlek gjort och sagt pratar man numera i timmar om hur jävla svårt det kan vara att lära sig att GÅ UT MED SOPORNA!
Visst är den vacker, den tidiga kärleken. Men jobbig också, oavsett tidsanda.
Alla mina dagböcker från tidigt 00-tal skvallrar om detta. " Han svarar inte på sms:et jag skickade, fast han fyllde på mobilen IGÅR" skriver jag upprört i en tid av kontantkort och Nokia 3310:or.
Den enda bilden på mig och han jag höll kär är en stel bild från studenten där jag, av någon anledning, likt Hugh Hefner, står uppradad med både en expojkvän och kärleken under varsin arm.
Ett ögonblick värt att noggrant fotografera och framkalla, enligt min aningslösa mamma som självklart hade kameran med sig den dagen. Ja det var bristande teknik, en mycket starkare mansnorm och mycket annat att förhålla oss till på vår tid.
Men det tidiga blå gryningsljuset verkar vara detsamma.