Jag fick min första vaccindos häromdagen. Det var större än väntat. Jag som hade förväntat mig smärta och värk i armen, fylldes i samma stund som vaccinet nådde mitt omlopp, av en känsla liknande eufori.
Egentligen kan man säga att det var först när jag fick vaccinet som jag insåg hur otroligt tyngd jag varit det senaste året. Och nu blev jag lätt. All oro fick vingar och gav sig av. Jaja, jag vet att restriktioner ska fortsätta följas och att jag minsann kan bli sjuk och smitta ändå. Men jag tänker att risken för att jag ska dö har minskat avsevärt.
Och om sanningen ska fram så är det tydligen det som varit min stora oro det senaste året. Jag har varit rädd för att dö.
Väldigt tidigt i pandemin kom rapporterna om att diabetiker drabbades hårt, men djupare info än så dröjde det innan vi fick. Bara vetskapen att vi låg väldigt risigt till. Det innebar ren och skär ångest och panik de första månaderna. Att det dröjde så lång tid innan smittan bredde ut sig ordentligt här på ön, blev min räddning.
I november när pandemin på allvar drog in över ön, hade jag mer info om just diabetiker och covid. Jag läste noggrann statistik över döda med diabetes och försökte komma fram till slutsatser kring hur stor risken var ungefär, att jag skulle dö.
I november hade vi ett långt samtal med äldsta barnet kring allt ansvar hon eventuellt skulle behöva ta, ifall båda vi föräldrar skulle insjukna. Vi fyllde frys och skafferi med lättlagad mat. Vi har så länge varit förberedda.
När jag, i december, åkte till vårdcentralen på grund av en plötslig huvudvärk i bakhuvudet, blev jag inlagd på sjukhuset i tre nätter. Diverse undersökningar genomfördes men ingenting hittades. Det blev en naprapat som fick bukt på huvudvärken sen och hon berättade att hon hade haft ovanligt fullt upp det här året. Människors oro sätter sig ofta just i nacke, axlar och armar.
"Tänk om slutsatsen vi kommer att dra av den här pandemin är att vi har det så jävla bra", jublade jag i bilen hem från vaccinationen. I min eufori satt jag och tänkte på vårt vackra hem, våra vackra barn, våra fantastiska vänner och våra ljuvliga familjer. Allting som vi har!
Och som vi under året när allting många gånger har hängt på en skör tråd, uppskattat med helt ny kraft. Maken skrattade och frågade vad det egentligen var i min spruta.
Det var ljuset i slutet av tunneln i min spruta. Det var slutet på en väldigt påfrestande tid. Det var insikten om att jag klarade mig. Det var tacksamhet, glädje och eufori.
Vaccin alltså! Världens bästa grej!