Morgonen Àr tidig hÀr i Vietnam. För att hinna med tÄget frÄn Hué till vÄr resas sista anhalt Hanoi, mÄste vi stiga upp tidigt. TÄget avgÄr 06:45.
Sonen och jag fasar, inte för den tidiga morgonens skull, men vi vet att det hÀr ska bli vÄr lÀngsta resa med den thailÀndska kollektivtrafiken. Femton timmar!
Men det Ă€r vĂ€l inte sĂ„ farligt? Fridfullt titta ut pĂ„ det passerande landskapet, dĂ€r arbetet pĂ„ risfĂ€lten Ă€r i full gĂ„ng. Ăta en bit mat i lugn och ro i restaurangvagnen. LĂ€sa en bra bok och sen lĂ€gga sig i sovkupĂ©n och sova en stund. Och skriva fĂ€rdigt det hĂ€r.
Hur jobbigt kan vÀl det bli?
NÀstan en hel mÄnad har vi, sonen och jag, flackat omkring i Vietnam. För mig har syftet med resan varit tvÄ saker:
1. I mitt ganska âbrokigaâ liv, med mycket frĂ„nvaro, har yngste sonen varit den som jag umgĂ„tts minst med. Han och jag behöver den hĂ€r resan. Det kommer hans syskon, nĂ€r de lĂ€ser det hĂ€r, att hĂ„lla med om.
2. Kriget i Vietnam och den blodiga och för USA nesliga förlusten vid Khe Sanh, bland bergen i mellersta Vietnam.
Dit kom jag 1968 som reporter och dÀr sÄg jag för första gÄngen mÀnniskor döda av krig. Och dÀr sÄrades jag sjÀlv av ett granatsplitter.
Under alla Ă„r har jag tĂ€nkt och talat om att Ă„ka tillbaka. Varför? Ărligt, jag vet inte. Men nu blev det av. Guidad tur, inklusive lunch, frĂ„n HuĂ©.
Men i Khe Sanh fanns inte sÄ mycket att se. NÄgra amerkanska stridsflygplan, som forslats dit i modern tid. Den sÄ gott som helt igenvuxna start- och landningsbanan, nÄgra skyttegravar och ett museum. Det var allt.
I sista stund fick jag syn pÄ ett större skyddsvÀrn med kraftiga stenvÀggar, smÄ rum och grÀvda gÄngar under jord. PÄ en stenvÀgg har nÄgon knackat in: "Home is where you dig it".
Det kÀnner ju jag igen!
Till det hÀr rummet bars jag och blev omhÀndertagen av sjukvÄrdspersonal.
"Ditt hem Àr dÀr du grÀver det".
Jag citerade det i en av artiklarna jag skickade hem till Aftonbladet.
Mot Hanoi.
Ingen restaurangvagn, men skramlande matkantiner i passagerargĂ„ngen. Sex liggplatser i trĂ„nga vĂ„ningssĂ€ngar. Ingen boklĂ€sning, bokstĂ€verna för smĂ„ för mina nĂ€rsynta ögon. Toa med hĂ„l i golvet. Ănnu sex timmar kvar.
Det ska kÀnnas att vara pÄ resa.