I år är det tio år sedan min bror dog. Det borde vara det i alla fall, jag minns inte riktigt. Jag kan ta reda på det förstås, men jag vill inte. Jag har en fördel som kan välja.
Jag ska skriva om det som hände i Örebro. Det hände elva personer och alla de som kände dem. Jag vill säga att det är det värsta, fastän alla redan vet om det. Jag vill säga, fast kanske allt är sagt, att det är oerhört. Hur skriver man om döden och sorgen som är så privat? Deras död är inte privat utan offentlig och det är inte möjligt att välja att glömma när det hände. Jag är osäker på om det ger mig rätten att säga något om det. Men nu gör jag det. Jag tänker på att de inte får hantera det här instinktivt, såsom jag gjorde. Jag tänker på att de är med om döden i ett raster av rasism och politik. Och rädsla. Döden är redan det mest skrämmande som finns men det gick visst att göra den ännu mer skrämmande.
Jag minns att min bror ena dagen levde och sedan gjorde han inte det mer. Sedan dess har han varit död. Som i ett tillstånd, som glad, trött, illamående. Men han har varit i samma tillstånd hela tiden, sedan dess. Jag höll på att kräkas när min andra bror ringde och berättade. Jag bodde i en lägenhet mitt emot domkyrkan där det alltid var kallt. Men det var bra mot illamåendet att ligga på det svala golvet och mina kompisar som var där på middag lade sig ovanpå mig, som sköldar. Min kille frågade nervöst röst hur är det och en kompis svarade i mitt ställe vad fan tror du?
Vad ska man säga då, man vill ju säga något som fixar situationen. Men det var ändå prov på lojal vänskap. Så var det först, sedan stålsatte jag mig.
Det var januari och jag försökte anamma en sorgestrategi som gick ut på att inte låtsas om att det hade hänt. Det visade sig inte fungera så bra. Då försökte jag hitta en mening med hans död. Tröst, om ni så vill. I hans dödsannons stod det: There is a crack in everything, that’s how the light gets in. Det var jag som hade kommit på det, eller egentligen Leonard Cohen, men ni fattar. Det var jag som hade hittat på att det var relaterat till min brors död. Men döden är ju bara döden, eller hur? Det finns ingen särskild mening med den när den drabbar människor som egentligen inte levt färdigt och det finns ingen tröst i bemärkelsen att man kan säga något så att det känns bättre för de som måste hantera den. Vi är så vana vid att försöka hitta lösningar när motgångar drabbar oss. Kanske är det också därför döden är så vidrig. Den går inte att göra något åt.
Det enda som möjligtvis hjälper lite är tid som passerar. Tiden läker kanske inte alla sår, men ett bleknat minne över hur det var innan döden hände gör i alla fall smärtan en aning mindre skarp. Om det gick att få tiden att accelerera i Örebro, så hade det varit en gåva att ge bort.