Kör bil till Visby. En timme och en kvart. Ska besöka lasarettet. Ögonkliniken. Vänster öga alldeles suddigt, nästan halvblint. Letar parkeringsplats på lasarettsområdet. 20 minuter. Väntrum. 7 minuter. Sköterska (provtagning) och läkare (undersökning). 12 minuter. Operation 1,5 minuter. Helseende igen 2 minuter.
Välsignade sjukvård!
För några krönikor sen skrev jag att det ”aldrig får bli för sent”. Jag hör annars ofta: ”Det har jag länge drömt om, men nu är det för sent”. Visst, det finns saker som till slut är ”för sena” att utföra. Men i de flesta fall blir det bara inte av.
En dröm har jag i alla fall fullföljt. Min cykelfärd genom Baltikum till Gdansk i Polen på en gammal oväxlad Hermes. 140 mil. 70 år gammal.
Och en dröm ska jag snart fullfölja, om jag lever elva dagar till och det räknar jag med. Jag har ”flaggat” för att just den här julaftonen, vid 81 års ålder, blir annorlunda. Inte ens mina barn vet vad det handlar om.
Ett mejl från en läsare, Lisbet Nilsson på Högklint:
”Som 88-åring har jag länge påstått att det var "för sent" att skaffa en sån där stor rostfri maskin som knådar degen när man bakar bullar. Så jag kämpar med min lilla elvisp, men så blir bullarna också ojämna och liksom fulla med små klumpar och veck. Ska jag kanske i alla fall...? Min mamma blev ju faktiskt 106”.
Får besök i kväll och ska därför än en gång passa på att upprepa i den här krönikan:
Sveriges migrationspolitik är en skam!
Ibland, inte ofta, kan det kännas som en belastning med 80 kilometer och nästan en och en halv timme bilresa från Burgsvik till Visby. Som i måndags. Mitt under adventsgudstjänst i Öja dagen innan överraskas jag av mobilens ilskna ringande. Desperat kamp, men det tar en bra stund innan jag lyckas tysta åbäket. För att få den funktionsduglig igen måste jag använd mitt personliga lösenord. Alla som nu tror att jag mindes lösenordet räcker upp en hand!... Tänkte väl det, inte en enda.
Ringer Telias kundtjänst. Efter en dryg kvart: ”Vi kan tyvärr inte ta emot ditt samtal”. Nytt försök, nära tjugo minuter: ”Vi kan tyvärr inte...” Då sätter jag mig i bilen och åker till Telias butik på Adelsgatan. En halv minut, sen är det fixat mobilen fungerar.16 mil tur och retur!
Så visst skulle det ibland vara skönt att bo i Visby.
Från mitt julstök (inte pyssel) kan jag nu rapportera: Baket av gotlandslimpor blev inte optimalt.Men det går att äta.