Nu är betessäsongen igång och alla lamm är ute och naturvårdar. Det är en härlig tid men såklart inte helt bekymmersfri.
Man ska föra journal över var alla lamm går någonstans och ha koll på produktionsplatser och djurhållare om man får en kontroll. Hjälper man till exempel en annan lantbrukare att beta ett änge, som inte är ens egen produktionsplats, så är det jättekrångligt med all pappersexercis. Jag tror vi ännu har ett ställe som inte är fullt utrett hur papperna ska fyllas i. Jag brukar ringa till Jordbruksverket varje säsong och be om hjälp men hittills är det ännu oklart hur man ska göra.
Även om det är roligt att åka runt och se hur djuren har det så är det ganska snärjigt också att ha tillsyn överallt. Häromdagen låg det en död tacka på betet, som tur var hade hon inte legat länge då vi hittade henne.
Ungen stod bredvid och grät och man får så ont i hjärtat av det. Såklart händer sånt här alltid på söndagar och då kan man inte köra in till stan och få tackan obducerad heller.
Vi tog hem tackan och lade henne på en lastpall på storgården och min plan var att hon skulle hämtas för destruktion nästa morgon. Det är förbjudet att gräva ner döda lamm för de kan sprida smitta utan man måste skicka iväg dem.
Något gick dock fel i min kommunikation med Svensk Lantbrukstjänst som åker runt och hämtar upp så tackan blev liggande i högsommarvärmen. När jag kommer hem från jobbet och stiger ur bilen slår en gräslig likstank emot mig, sådär så man blir alldeles nockad. Alla grannar hade flytt grannlaget, det gick helt enkelt inte att vistas utomhus. I vanliga fall kostar det 863 kronor att få en tacka hämtad men när kroppen är i förruttnad tar de ut dubbel avgift, alltså 1726 kronor, betydligt mer än vad tackan är värd.
Hemmansägaren var dyster. Den här dagen gick verkligen inte ihop sig, och så en föräldralös lammunge på det:
– Det hade varit billigare att ringa efter en taxi, sa han.
Jag såg framför mig hur den ruttnande tackan anländer i taxi till stationen på Öster. Alla glassätande sommarfirare i shorts flyr i panik och hela Öster ligger snart öde.
Nej, då är det enklare med våra andra naturvårdare, hästarna. Myndigheterna är inte ett dugg intresserade av dem. Hästar kan man skjutsa runt på hursomhelst utan att ett enda papper behöver fyllas i. När det är dags för den sista vilan får man gräva ner dem också om man har ansökt om tillstånd. Men döda tackor hanteras som radioaktivt avfall ungefär. Och aldrig är de värda så mycket som när döden har inträtt, det är märkligt.