Ombord på bussen till Öland fick Mien hjälpa två äldre tanter från Mellanöstern som hamnat på avvägar.
I sommar har jag testat Destination Gotlands nya båtbussar. Jag åkte från Oskarshamn till Kalmar för att sedan ta mig vidare till min syster på Öland. Vi hade dock kunnat vara fler passagerare på båtbussen, jag tror informationen om dem behöver spridas. Min syster som har fritidshus på Öland och ofta åker med kollektivtrafiken den här sträckan kände inte till att det finns båtbuss mellan Oskarshamn och Kalmar.
Desto fler passagerare var det dock på den reguljära bussen från Kalmar till Öland, bussen var knökfull och chauffören jättestressad då bussen var sen redan vid avgång. Det är mycket en busschaufför har att hantera, ungdomar som försöker åka utan biljett, medelålders, envisa gubbar som absolut vill ta med sin ihopfällbara elcykel upp på bussen istället för att lägga den i bagageutrymmet och medan chauffören tjafsar med allt det här går klockan och vi borde ha lämnat Kalmar för 9 minuter sedan.
Mitt emot mig på bussen sitter två äldre tanter från Mellanöstern. Tanterna är traditionellt klädda med slöja och långa kappor. Vi hälsar på varandra men då de inte kan någon svenska eller engelska alls så blir det bara lite nickanden. Jag lyckas förstå att de kommer från Aleppo och det vet jag ligger i Syrien. Tanterna pratar med varandra och äter pistagenötter. När vi åker över Ölandsbron blir de lite oroliga men sedan återgår de till att äta pistagenötter igen. Bussen fortsätter sedan mot norra Öland och ju längre vi åker desto oroligare blir tanterna. De börjar telefonera vilt och prata på arabiska och gestikulera. När det gått någon timme och vi precis lämnat Borgholm stapplar ena tanten fram till chauffören och frågar:
– Kalmar?
Chauffören säger att:
– Ja, vi har lämnat Kalmar!
Sedan fortsätter tanterna att telefonera oroligt. En av tanterna går igen fram till chauffören och sträcker fram sin telefon och vill att han ska prata men det säger han att han inte kan:
– Jag kör och kan inte prata!
Tanten försöker igen varpå chauffören blir sur och jag förstår det för trafiken på Öland är helt galen och vi ligger ännu mer efter i tidtabellen. Då lägger jag mig i och tar mobilen. Det visar sig vara en av tanternas döttrar som på knagglig svenska lyckas förklara för mig att tanterna ska hem till henne i Kalmar. Jag lovar hjälpa till och sätta dem på rätt buss när jag kliver av i Löttorp. Då är tanterna lugna en stund men sen ringer de kors och tvärs igen och jag får prata med halva deras släkt i deras mobiler. När vi kommer till Löttorp, en resa på drygt två timmar från Kalmar, kliver jag av med mitt resesällskap. Jag har förvarnat min syster om att jag ska kliva av med två arabiska tanter så hon inte ska bli alltför fnissig. Syrran tycker nämligen att jag har en förmåga att hamna i konstiga situationer. Hon har kollat upp att bussen tillbaka ska gå meddetsamma så syrran och jag baxar ut tanterna från bussen plus en fastsurrad rollator som de har därbak. Tanterna vill prata och tacka oss och pussa oss men vi får säga:
– Jalla jalla!
Upp med tanter och rollator på nästa buss och så tillbaka med dem till Kalmar igen. Chauffören är lite orolig först över det där med biljett men vi enas om att tanterna nog åker gratis på seniorkort.
"Det är mycket spännande att åka buss!", konstaterar Mien Niklasson i sin krönika.
Förmodligen skulle de ha tagit en stadsbuss i Kalmar men hamnat på fel buss. Det blev en liten omväg för dem på fyra timmar!
Jättesöta var de. Och som Hemmansägaren sa när jag berättade om äventyret:
– Måste ha varit lite spännande för dem ändå!
Jo, det är mycket spännande att åka buss!