På kylskåpsdörren har jag en seriestripp av Martin Kellerman, mest känd för seriefiguren Rocky.
En sommar åker Rocky till Visby med en kompis. En rundvandring på stadens gator, bland kyrkor och ruiner, skildras på fyra serierutor. Personer: A: Rocky, B: Kompisen:
A: ”Det är fint här i Visby! Synd att de låtit det förfalla så till den milda grad”.
B: ”Annars kunde det ju varit värsta turistmagneten!”.
A: ”Här är ju liksom ett fint torg, men så har de en rutten kyrka som bara står och stinker upp hela plejset”.
B: ”Rena rama Dresden för fan!”.
A: ”Hela stan ligger i ruiner sen den jämnades med marken för tusen år sen, och sedan dess har ingen lyft ett finger för att komma på fötter igen!”
B: ”Gnosjöandan lyser med sin frånvaro”.
A: ”Tyskland och Japan byggde upp sina städer igen på en fiskvart, men gotlänningarna sitter ett millennium senare och käkar sparris i en jävla Inka-ruin!”!
B: ”Rauk'n roll my ass!”
Jodå, öns bäste drickbryggare ska koras även i år! Den mångåriga och prestigefyllda tävlingen avgörs den 11 november. Nu med helt ny organisation, Anders Mattsson i Hablingbo som ordförande och Grå Gåsen i Burgsvik som ”finalarena”.
Må bara den vinnande dricken inte vara för sockersöt!
Min alltmer rossliga röst och jag besöker vårdcentralen. Enligt den innehållsrika journalen har jag haft det här problemet i rätt många år nu, så... Men läkaren tycker att vi ska göra ytterligare ett försök. Jag får svar om några dagar.
”Vår Pappa Leif Larsson har stilla somnat in”.
Dödsannonsen är det första jag ser på tidningens Familjesida. Och direkt tonar en bild fram i mitt minne:
1953 (ungefär). Vinter. Ishockeybanan i Slite. Gutes juniorlag med seriens i särklass bäste spelare (Leif) möter Slite. Slites målvakt (jag) är kraftigt närsynt. Ställningen 2-2.
Leif Larsson kommer helt fri. Och skjuter. Jag kisar i halvdunklet och tänker: ”Skit!” Ser inte pucken, känner bara att den träffar övre delen av målvaktsklubbans handtag och flyger över målburen.
Jag hade räddat ett skott från Gotlands bäste ishockeyspelare!
Många, många år senare träffar jag Leif och berättar om matchen.
– Men till slut vann vi med 8-2! säger han.
Det minns inte jag, men jag minns dig Leif.
Du var bäst!
bison.gotland@telia.com