Vi har under senaste åren sett det alltmer frekvent; rasistiska påhopp på barn. Vi har sett det i hatstormen på nätet då lucian i SVT:s traditionsenliga direktsända luciatåg var svart. Vi såg det i hatstormen efter att Åhléns valde att visa sina luciakläder på en svart pojke. Hatkommentarerna blev så många att familjen bad Åhléns att plocka bort annonsen från sociala medier. Vi såg det då flera toppnamn inom Sverigedemokraterna hånade och hängde ut en 15-årig pojke på sociala medier och vi har till och med sett det då döda barn använts för att göra politiska hånfulla poänger. Erik Almqvist, tidigare Sverigedemokraterna, kallade den syriska pojken Alan Kurdi för ”propagandabarn”. Alan var det 3-åriga syriska barn som 2015 hittades drunknad på en strand och som blev ögonöppnaren för oss i väst om alla de som dör på sin flykt över medelhavet. Och så har vi Murhaf Hamid. Den 12-åriga pojken som i veckan på egen hand hade lyckats sälja majblommor för över 200 000 kronor och som efter att han uppmärksammats i Sydsvenskan blev föremål för vidrigt rasistiskt hat. Några sverigedemokrater på Twitter valde att skriva både n-ordet och beklaga sig över att det inte var ett vitt barn som sålt blommorna utan en ”blatteunge”.
Det är något som är så otroligt sjukt och oempatiskt med vår samtid. Att våra folkvalda vill allt från att polisen ska skjuta skarpt på egna medborgare till att nioåringar ska kunna straffas med ”skamfull samhällstjänst”. Hur är det ens möjligt att en 12-årig pojke som säljer majblommor dels först blir bortföst från offentlig plats och sedan, när hans insats uppmärksammas, beskrivs i de mest rasistiska formuleringar av vuxna? Vad är det egentligen för fel på vissa människor? Är det så många som mår så dåligt att det enda de tror kan få dem att må bättre är att sprida hat? Hacka på andra? Är det någon form av informell tävling där den med mest hat i munnen vinner?
Då är det åtminstone en liten tröst att Murhaf nu sålt majblommor för över fyra miljoner kronor! Mer är någon annan i majblommans 116-åriga historia. Det är fantastiskt att se hur samhället kan sluta upp och stötta. Att visa att vi trots allt är många som vill väl och som har bevarat empatin intakt. Det jag nu hoppas på är att det här engagemanget också tar sig andra uttryck. Att en majblomme-swish kan bli början på en stöttande och peppande röst. För vi måste vara fler. Fler som säger ifrån och fler som stöttar den som säger ifrån. Det har nog aldrig varit viktigare än nu.
Under min tid hos polisen uttryckte sig en utredare vid ett större möte klart och tydligt väldigt rasistiskt. Inte en enda chef sa ifrån. Kanske var de oförberedda. Kanske blev de chockade. Oavsett anledning så möttes det med tystnad. När jag som enda person sade ifrån i ett rum fullt med poliser gjorde det mig så otroligt nedslagen. Och en kort stund trodde jag att jag skulle vara den enda som reagerade. Men knappt hade jag hunnit avsluta mitt gensvar innan min kollega som satt vid samma bord högt och ljudligt höll med. Och jag vet att så många fler, säkerligen den absoluta majoriteten, höll med oss därinne. Ändå var de tysta. Efteråt kom de fram och sa att de höll med och att det var sjukt att uttrycka sig så. Men så länge de var tysta i det stora rummet och bara höll med i det lilla, så var de faktiskt medlöpare. Och det har vi inte råd att vara nu. För det är allvar nu. Rasismen ska inte få fäste. Den ska inte normaliseras. Barn ska inte tvingas möta en omvärld som dömer dem efter hudfärg och politiker som hånar och hatar.
Kanske är det viktigaste vi kan komma ihåg nu det som Martin Luther King Jr. sa: Den yttersta tragedin är trots allt inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.