Jag böjde mig fram i trädgården och kikade in i den gigantiska svarta irisen. Därinne öppnade sig en helt ny värld. Precis som blomman i min trädgård slår Almedalsveckan en vecka varje sommar ut i all sin prakt.
Jag vet att det finns de som tycker att politik är tråkigt. Som kallar Almedalsveckan för politikervecka – där de aldrig någonsin skulle sätta sin fot.
Själv har jag totalt ändrat åsikt, och lärt mig att älska en av de bästa veckorna på året. Från att ha tagit semester för att slippa, har jag de senaste fem åren fullkomligt gått bananas på vecka 27. Almedalsveckan styr hela min sommar. Jag jobbar fram till dess – för att sedan kunna plana ut i vågrätt ställning på stranden, mätt på alla intryck.
Ett år hyrde vi som så många andra ut vårt hus under veckan. De pengarna som en veckas evakuering av familjen innebar är svåra att stå emot. Själv sov jag i en fuktig friggebod, med den växande plånboken som huvudkudde. Men alla andra då? De som inte har råd eller lyckas hitta bostad under veckan?
Jag bestämde mig för att bli hemlös. En hel vecka flyttade jag in på de mest otippade ställen. Jag sov i en monter i hamnen, med Stockholms tjejjour i en skola och sista natten blev den bästa: Då flyttade jag in hos storpolitikern Lars Stjernkvist på hotell. Han fick maka på sig och vi rymdes båda två i dubbelsängen. Roligast var kvinnan från Sveriges kommuner och landsting, som fnissig efter restaurangbesök mitt i natten ombads komma in på rummet för att fotografera oss.
Jag var med när Lars Werner varje år, några timmar innan sitt tal, lullade ner till bryggan på Kallis och frustande tog en simtur medan fotograferna flockades på bryggan. Ekonomiska seminarier fick extra spänning bakom kameran i väntan på att Kjell-Olof Feldt skulle plocka fram snusdosan. Jag var med när Ian och Bert staplade läskbackar på Almedalsscenen och krävde en restriktiv flyktingpolitik. Åsikterna är andra nu, tänker jag, när Bert Karlsson kan tjäna storkovan på de som lyckas ta sig till Sverige.
Ett av mina starkaste möten under veckan är kvinnan från Gaza, som jag träffade mitt i natten ombord på Ship to Gaza i Visby hamn. Hon hade tagit sig över gränsen till Egypten, flugit via Stockholm till Almedalsveckan, för att ta sig samma riskfyllda resa hem igen. Då tänker jag att man som gotlänning i alla fall borde ögna den digra programkatalogen och hitta åtminstone ett evenemang som intresserar och ger nya kunskaper. För det är inte ofta som hela världen öppnar sig på hemmaplan.