"Jag hade noll erfarenhet av precis allt gällande idrott när jag började i ettan. Jag kom aldrig ikapp", skriver Jenny Persson i veckans krönika.
Jag har aldrig haft god motorik. Ej heller haft en varken snabb eller smidig kropp. Oavsett kroppsform så kan man faktiskt ha både god kondition och spänstighet, men som med allt annat så måste man förstås öva. Och jag hade noll erfarenhet av precis allt gällande idrott när jag började i ettan. Jag kom aldrig ikapp. Jag lärde mig aldrig något på gympan, utan det kändes mest som att den var till för att läraren skulle kolla av något som vi redan förväntades kunna, eller ”ha i oss” från början.
Mina idrottslektioner på låg- och mellanstatidet gick således mest ut på att försöka göra mig osynlig. På högstadiet kunde man äntligen börja skolka och det gjorde jag. Och i 9:an blev det IG-varning.
Då hände också det lilla miraklet. Vår lärare Håkan, som jag dittills uppfattat som en typisk macho, idrottslärare, kallade mig till sig. Sedan tog han god tid på sig att fråga mig exakt vad det var som gjorde att jag inte ville komma till hans lektioner. Han ifrågasatte inte min berättelse, utan istället gjorde han anpassningar, för att det skulle bli lättare för mig att våga mig dit.
Till exempel började han para ihop oss som hatade gympa lika mycket, de gånger vi skulle jobba i par eller grupp. På så sätt kunde vi kämpa på i vår egen takt, våga skratta åt oss själva och faktiskt ha roligt istället för ångest. Han delade upp killar och tjejer oftare, vilket gav oss tjejer större utrymme och mod. Han lät de tjejer som hade mens gå till duschen tidigare så man slapp duscha med blod rinnande längs benen inför sina klasskompisar. Han pratade till och med i helgrupp om hur viktigt och bra det är att svettas, efter att jag berättat om hur pinsamt jag tyckte det var att alltid bli så svettig. Han kämpade med och för mig. Och jag blev slutligen godkänd. Framför allt fick jag för första gången uppleva att det kunde vara roligt med skolidrott.
Det är skolans och lärarnas uppgift att se till att elever är trygga i skolan och den stora frånvaron på just idrottslektionerna kan mycket väl handla om just det, otrygghet.
Svaret på hur man ökar närvaron på idrottslektionerna finns förmodligen inte i utbildningsmaterialet på idrottslärarhögskolan. Inte bland föräldrarna. Inte heller bland experter på idrott och hälsa. Svaret får man om man ställer rätt fråga.
”Vad behöver du för att klara av att komma till mina lektioner?” är en väldigt bra början.