Efter en gallring håller vi på med att klyva ved för flera år framåt. Hemmansägaren är uppvuxen med flis, jag med direktverkande el men här vid Hägsarve har vi alltid haft vedeldning. Jag tycker det är jobbigt och besvärligt med veden och sneglar på dem som installerar jordvärme. Hemmansägaren säger att den dag han inte kan elda med ved längre så ska han flytta från Hägsarve, då förstår ni attityden.
Jag känner typ inga andra som har vedeldning längre, det är helt ute. Ja, jo, folk eldar i kaminer och dylikt för lite extra värme men vedpanna är det få som har. Överhuvudtaget så tänker man nog inte så mycket på vart värmen kommer ifrån. Jag brukar fråga mina elever ibland hur deras bostäder värms upp och det är få som vet det. En elev visste och sken glädjestrålande upp över att kunna svara:
– Vi har element hemma!
Det här visar ju att kunskaperna är skrala bland de vuxna också. Den enda kontakten med ved många har nuförtiden är de där säckarna med björkved som man kan köpa i mataffären. Dem ojar man sig över och tycker är dyra. Jag brukar tänka att de är otroligt billiga och att det nog inte blir så många kronor över till den som har fällt trädet, kapat och kluvit veden, torkat den samt packat den i säck och levererat den till affären. Ibland får jag lägga band på mig själv när jag har folk hemma och jag gör en brasa i vardagsrummet. Då kan jag få höra:
– Men Mien, man ska ha björkved!
När man har skog som vi har så hugger man ju inte i första hand ner träden för att man ska få ved utan för att ta hand om skogen. Man får varsågod att göra ved av det som man har röjt bort. Dessutom, om man är uppmärksam när man är ute och åker, så består de gotländska skogarna inte av endast björk utan mest av tall och lite gran. Det här var självklara kunskaper när jag växte upp men nu är okunskapen stor. Björkved är en exklusiv vara. Jag tror de där säckarna med björkved i affären spär på okunskapen om ved. I mina suraste stunder tänker jag på entreprenören som skulle gräva en uteplats till några sommargotlänningar. De var besvikna när de kom till sommarhuset i slutet av vintern och arbetet inte var påbörjat. Förmodligen hade de också försökt att höra av sig till entreprenören utan att få svar:
– De fattar ju inte att man inte kan gräva när det är tjäle i marken! Vad fattar de egentligen? Jo, mejla och smsa, det begriper de sig på! klagade entreprenören.
Barndomsväninnan och jag var på ett ställe där de renoverar bostadshuset. Utanför stod en traktor med fullt med rivningsvirke i skopan som skulle köras bort. Väninnan sneglade längtansfullt mot skopan och hade svårt att lämna den med blicken:
– Mien, vet du vad jag tänker när jag ser det där? Jag tänker ved!
Hon är nog ganska ensam om att tänka så!