Vaknar tidigt denna torsdagsmorgon.
Blåst, regn, kallt i huset, men hjälp är på väg. Ingen morgontidning. Får tidningsbuden betalt ändå? Hoppas det.
En skitmorgon.
En dag, en bit in i halva november hämtade jag den första bunten julreklam i brevlådan. 3,5 hekto på hushållsvågen.
”Årets julklapp: Ring med guld och diamanter: 5 998 kronor”. Alltså sex tusenlappar och en tvåkrona tillbaka! Varför inte 6 000 jämt, tror handlarna att vi konsumenter är korkade? Fast det kanske vi är? Och ”Årets julklapp”, skulle det inte vara ett sällskapsspel den här julen?
Och vidare:”Mighty fine prices every day”. Ja, en flaska julmust för 10 kronor, det är ju ”mighty” (mäktigt)”. Och: ”Äh, nu tar vi jul! 19:90 för ett kilo apelsiner”. Håller dem sig ända till jul? ”Pepparkaksformar 4 för 3”. ”Halmbock med led-belysning”. ”Doftljusburk”. ”Gingerbread” (brödkavel).
Men ett recept på gotlandslimpa från Bernt Enderberg i Fårösund ska jag ta itu med helgen som kommer. Inget tidigare försök har lyckats särskilt bra. En limpa bara!
Men ”God jul!” säger jag först någon dag innan själva julen.
Krönikan 17 november 2000:
”I en notis i tidningen läser jag att tre personer i Rone, Garda och När fått länsstyrelsens tillåtelse att gräva ner varsin häst.
Normalt får man inte begrava hästar hemma, de skall forslas till Stenstorp i Västergötland, eller till Norge för att brännas. Men det går att få dispens.
Asta Persson i När får nu begrava sitt tretton år gamla sto Liva hemma i beteshagen. Liva lever fortfarande, men hon har drabbats av astma och blir hon inte bättre i vinter så är det nog dags för hädanfärd.
– En häst blir som en del av familjen och då vill man gärna att den ska få en värdig begravning, säger Asta”.
När jag ibland är ute och håller föredrag, eller är på fest med högljutt glam och uppsluppen förtäring, får jag ofta höra att tidningarna var mycket bättre förr.
”Det är inte sant”, svarar jag då. Vi ifrågasatte sällan och hade ofta inte nog med kunskap för att avslöja politiskt vanstyre och andra missförhållanden i vårt samhälle. Det fanns inget ”Uppdrag granskning” och heller ingen annan riktigt bra grävande journalistik.
På min tid, skrivmaskin med färgband och ofta långt mellan telefonkioskerna när vi var ute på reportageresor, då kunde maktens korrupta elit känna sig ganska säker.
Men vi var bra skribenter, rent stilistiskt. Tänker på det när jag läser ”gammelmormor” Ingrid Thunegards krönika ”Förenkling av teknik för äldre existerar inte”.
Hon kan skriva!
bison.gotland@telia.com