Jag har kämpat med diabetes, blodproppar, högt blodtryck, sömnapné, svullna ben, utslitna leder och ont i ryggen, för att nämna några krämpor. Ju fler kilon som nu sakta försvinner så förstår jag också alltmer hur psykiskt påverkad man blir av att vara överviktig så länge, jag har utvecklat rädslor för alla möjliga vardagssituationer och det botar man inte med en operation:
– Du måste utmana dig själv! säger min läkare på vårdcentralen.
Så det har jag börjat med. Första utmaningen var att våga flyga igen. Jag skulle åka och hälsa på vår dotter på fastlandet och hon tyckte att jag skulle ta flyget. Det var många år sedan jag flög och sista gången var en hemsk upplevelse, att ta sig uppför trappan till kabinen, att få plats i flygstolen och att få på sig bältet. Bältet fick jag med nöd och näppe på den gången, jag fick dra och lirka för allt vad jag var värd och det var ohyggligt obekvämt. Jag skämdes och mådde jättedåligt av hela situationen. Men så:
– Du fixar det! sa dottern.
Jag fick dock rådet att be om en bältesförlängare redan i dörren:
– Vänta inte tills du satt dig ner, mamma. Be om den direkt!
Dottern ville inte att jag skulle behöva vara med om samma sak som en annan kvinna med obesitas som var med på samma flight som dottern en gång. Kvinnan fick inte heller på sig bältet och flygvärdinnan kom och skrek sedan ut över hela kabinen till den andra flygvärdinnan därbak:
– Vi har en överviktig person här som inte får på sig bältet, kan du komma hit med en förlängare?
Hela kabinen hörde och dottern mådde så dåligt för kvinnans skull. Sagt och gjort, jag fick min förlängare redan i dörren och hade turen att få en plats närmast gången så att jag kunde jäsa ut där så inte personen intill mig blev helt intryckt. När jag åkte hem gjorde jag samma sak, bad om en förlängare. De skulle komma med den sen men den dök aldrig upp. Då provade jag att få på mig bältet ändå och det gick! Till och med med god marginal. Det var en sådan seger att kunna knäppa på sig bältet som en vanlig person! Jag var alldeles lycklig efteråt. Efter det här har jag blivit modigare, jag har flugit fler gånger och också tagit färjan. Jag får på mig bälten och nu kan jag till och med fälla ner det lilla bordet som finns i stolen framför och ha min tekopp där som alla andra.
Ibland tänker jag att jag ska skriva en handbok för hur man ska behandla människor med obesitas, eller snarare inte ska behandla. Man får nämligen ont i själen av vissa saker. Om man själv har haft lyckan att minska i vikt så ska man inte ta sina gamla XXXXXL-kläder och åka hem med till en överviktig person, till exempel mig, med orden:
– Det känns synd att kasta dem när jag vet att de passar på dig!
Jag förstår, det är i all välmening, men det gör ändå ont. Just kläder är ett känsligt kapitel när man har obesitas. Skänk kläderna till Kupan i stället, det finns nästan aldrig några storlekar på second hand som passar överviktiga så det kan vara kul för oss att få hitta något där också. Likaså överblivet bantningspulver, släng det! Ge inte det till en överviktig person som inte uttryckligen bett om det.
Visst ska man tänka framåt och inte fastna i gamla oförrätter. Men jag tycker ändå det är viktigt att belysa hur det är att leva med obesitas. Det är en folksjukdom som påverkar hela kroppen, även psyket.