Läser jämställdhetsrapporten om arbetet som utförs i hushållen och vem som utför det, men framför allt så läser jag kommentarerna under den. Lever för kommentarsfält som dessa! Där finns Sverige så fint samlat bara i ett par kommentarer. Det är Margareta som minns sitt sjuttiotal. Peter som ifrågasätter undersökningens rimlighet. Linda som inte tycker det är så farligt och framför allt finns Bosse och Roland där. Som berättar om vinterdäcken. Som de minsann byter. År efter år.
Klockan 06.10 på morgonen läser jag de där kommentarerna, med en främmande kattunge i knät. Under gårdagskvällens halloweenfirande måste den ha följt efter några barn som korsat områdesgränser och sedan började den följa efter vår granne, skrikande, i ösregnet. När den slutligen hamnade på vår uteplats, skrikande och genomblöt, ville samtliga familjemedlemmar ta in katten, rädda katten och göra allt för katten. Kartong och kattlåda gjordes i ordning. Mat och vatten ställdes fram. Sedan gick alla och la sig. Och kvar satt jag. Med en orolig kattunge i famnen som genast knöt an till mig som en mor. Sedan satt jag vaken halva natten och efterlyste ägare men framför allt, tröstade och tryggade den lilla katten. 05.54 väcktes jag sedan av en busig kattunge igen.
Och jag tänker att aldrig känner jag mig så mycket som en kvinna som när jag nu sitter här, i gryningen med en kattunge i knäet. Hur allting än är så är det alltid på mig som det yttersta ansvaret för levande varelser hamnar. Med allt vad det innebär.
Egentligen borde man kanske inte mäta jämställdhet i vem som gör mest av vad utan snarare i vem som skapar liv i livet. Vem som målar färgerna på den ändlösa radda dagar som annars är livet. Vem ställer frågorna om hur dagen har varit vid middagsbordet? Vem bjuder in och planerar kalasen? Vem fixar nybakat bröd på lördagsmorgonen? Vem hjälper barnen med halloweensminket? Vem ser till att man träffas?
Vinterdäck är liksom vinterdäck. Döda ting. Man byter dem och går in. Tänker inte mer på det förrän nästa årstid. Barn, husdjur, släktingar, gamla föräldrar, högtider, kalas och helger tar aldrig slut och kräver ständigt fokus.
Men den är ju bra fin, den där kattungen. Flera gånger får den mig att skratta i natten där den härjar runt med vår lilla hund. Precis som bebisarna förr om nätterna när man satt där som ett vrak och drömde sig bort och de plötsligt log mot en och hjärtat smälte och man visste att allt var precis som det skulle. Att vara ansvarig för de levande tingen betyder kärlek och värme och jag är personligen nöjd med det.
Men jag har heller aldrig prioriterat varken pengar eller karriär och tack vare att jag inte har gjort det, är jag fortsatt lycklig. Men det är ju bara jag det och oavsett egna prioriteringar anser jag ändå att förutsättningarna måste vara lika. Och jag ser ju hur andra, heltidsarbetande kvinnor, som hoppats på allt, eller åtminstone den ganska grundläggande önskan om att vara ekonomiskt självständiga, bågnar under ansvaret och många gånger ger upp. Går ner i arbetstid under småbarnsåren och hamnar i en ständig ekonomisk efterkälke sedan. Försöker lite till och hamnar på antidepressiva på utmattningens rand.
Så ta du och glöm dina vinterdäck Roland och gå in och ta över disken och börja planera julen på en gång. Förutsättningarna måste jämnas ut.