Efter en gungig båtfärd klev jag den 28 september 1997 iland på Gotland. Klar med stressen i Stockholm och oändligt många omotiverade artiklar i Aftonbladet om Spice Girls och om Carola och Runars bebislycka.
Planen var ett kort stopp på ön och sedan vidare mot Helsingborg eller Malmö. Kanske Göteborg.
Men det jag inte visste då, som jag vet nu:
Gotland är en fälla som slår igen. Plötsligt, du hinner knappt blinka. KABAM!
Jo, det låter så när ön fäller ner bommarna som håller dig kvar.
Från en dag till en annan är världen på andra sidan Östersjön "fastlandet". Du säger "niu" och "diu" och hittar både i trånga innerstadsgränder och väljer rätt rondell när du ska ut på ännu en roadtrip på den gotländska landsbygden.
Det är naturen, närheten, havet, musiken, maten, vägarna, kyrktornen, kulturen och kärleken.
Känslor lätta att uppfyllas av, så svåra att beskriva.
I augusti klev för första gången Gotlands befolkning över 60 000-gränsen och när de uppdaterade siffrorna kom under onsdagen avslöjade de en fortsatt ökning. Enligt Statistiska centralbyråns (SCB) hemsida fanns det den sista september 2020 hela 60 106 personer folkbokförda på Gotland.
Under vinjetten "Gotland – 60 000 plus" möter vi människor som också upplevt "KABAM" och öns magi, men också ett par, som mitt livet, valt att flytta härifrån. Vi följer befolkningsutvecklingen under de senaste 200 åren, topparna och dalarna, och vi får veta vad regionen tjänar och förlorar på de som flyttar hit. Vi träffar Vartan med sitt varma hjärta som får människor på flykt att känna sig hemma.
Det finns en uttalad målsättning från Region Gotland att vi ska vara 65 000 invånare år 2025 och jag påstår gärna att det kommer att lyckas.
Vad tror du?