Arbetslösheten var ganska hög då, men framför allt låg det i tiden att man skulle dra. Man skulle iväg, utveckla sig själv, upptäcka världen, leta efter det bästa. Det bästa fanns inte här, utan någon annanstans.
Jag drog, men kom hem fort igen, då gravid. Arbetslösheten var fortfarande hög, samtidigt som huspriserna blev högre och högre i takt med att turismen blev större och större. Som tur var lyckades vi knipa det sista huset i Visby på under två miljoner kronor. Sedan stack det iväg.
De gyllene åren tog vid. För de var faktiskt gyllene år. Turismen slog rekord år efter år. Nya företag poppade upp, arbetslösheten sjönk. Gotlands syntes och hörde överallt och den där synen på ön som tidigare varit så dyster, försvann i takt med det där rumlet tyckte jag. Folk började återvända hem. En stolthet över ön växte, liksom framtidstron.
En viktig aspekt som jag ofta tycker missas när man pratar om Gotland som ö och boplats, är faktiskt miljörörelsen. I takt med att vår medvetenhet om miljön och dess utmaningar ökade, ändrades också den allmänna synen på naturen, naturlighet och det enkla livet i samklang med just det.
När folk blir mer medvetna om såna här saker föds också en längtan efter det och där kommer vår ö så fint in i bilden. För här finns ju möjligheten att leva just det där enkla livet i samklang med en, åtminstone delvis, skyddad natur. Jag är övertygad om att både miljömedvetenheten och turismen hand i hand har legat bakom det senaste tjugo årens framgångar för Gotland både som boplats och resmål.
Jag hade aldrig vid 25 års ålder sagt som Oliver Lundberg, chipsfabrikör, sa, i samband med mottagandet av ett stipendium: "Gotland är inte bäst på allt men det är tillräckligt bra för att man ska stanna här resten av livet". Det säger något om de senaste åren, att en 25-åring uttrycker sig så. Dels både tanken på att stanna här för resten av livet, men också tanken om tillräckligt är talande.
För kanske har vi fått tillräckligt nu. Kanske måste man någon gång ställa sig frågan om när saker och ting är tillräckliga och inte låta allt handla om mer och mer. De senaste femton, tjugo åren har handlat om mer, bättre och om att maxa. Hit med turister, fram med hotell och boenden, sälja hus och stugor för så mycket som möjligt, upp med restauranger, så många som möjligt, maxa båtturer och flygturer, desto fler desto bättre.
Det var en kul tid, absolut. Men kanske är det dags att börja klura kring ord som tillräcklighet, hållbarhet och livskvalitet istället för det magiska mervärdet.