I somras, när flytten till ön bara var dagar bort, var jag på barnkalas. Över lunchbordet kastades plötsligt den välbekanta frågan mot mig: Har du några mål med livet på Gotland?
Jävla Stockholm. Varför ska allt alltid behöva ha ett mål?
Så hör jag mig själv säga: Jag tänkte att jag skulle skriva något kreativt.
Vilken klyscha.
Följdfrågorna rikoschetterade tillbaka snabbare än Lucky Luke drar sin pistol och innan jag visste ordet av hade jag författardrömmar. Åtminstone i kalasgästernas huvuden. Helvete.
I mitt yrke som journalist skriver jag varje dag. Tecken för tecken, spalt för spalt. Men det är ju alltid distanserat, för det mesta harmlöst för den egna självkänslan. Jag ville ju bara göra något roligt och socialt samtidigt som jag pumpade upp min allmänbildning inför kommande quiz och TP-dueller – inte lägga grunden för ett författarskap.
Men nu sitter jag här vid mitt skrivbord i Visby och blickar ut genom fönstret i västerläge. Mellan huskropparna klyver piren havet. Stormbyar river upp vita revor i det mörka vattnet. Eller hur skulle Mari Ljungstedt formulera det?
Skrivbordets plats är som gjord för den stora romanen. Hela den här ön är som gjord för den stora romanen – eller filmen för den delen. Det finns helt enkelt för mycket metaforer att hämta ur det karga landskapet och de vältrampade kullerstenarna. Det där har ju redan såna som Ingmar Bergman och Anna Jansson fattat.
Hur lättsinnig man än är är det svårt att inte hamna i existentiella bryderier när man tittar ut över Östersjön – havet som öppnar för oändliga möjligheter, men som samtidigt håller oss avskilda. En vän som också nyligen flyttat hit vänder ner blicken för att inte se horisonten. Ångesten blir för svår.
Perfekt sinnesstämning för en författare va? Så varför kliver inte någon vindpinad karaktär in i min tjocka skalle och låter sig själv flöda ut över sidorna?
Som sagt var det här aldrig planen, och jag har ju inte ens försökt. Men så fort jag yttrade de där orden på ett barnkalas i Tallkrogen så planterade jag inte bara en idé i bordsgrannarnas huvuden, utan även i mitt eget.
Med blicken fäst på horisonten kryper sig en känsla på: Jag är en misslyckad författare.