Gode Gud, ge oss lite snö på julafton! Den du kastade ner är på väg att försvinna.
Vi som kastar varpa med vanlig natursten anser oss vara varpasportens kulturbärare. Vi letar upp en flat sten, knackar till den till lämplig storlek och åker sen och tävlar. Vi säger att vi har mycket roligare än de som kastar gjutna varpor av metall.
Men på senare år har det ”hettat till” bland stenkastarna. Det fuskas. En stenvarpa tillåter, enligt urgamla regler, endast konstgjorda tag för pekfingret på sidan av varpan. Men det har blivit allt vanligare med fusktag även på varpans undersida, som på metallvarpor. Det ökar precisionen betydligt, men ingen vågar/vill protestera.
Nu har Svenska varpaförbundet reagerat och gjort en utredning. I tidningen Nabben skriver man om fusket, men någon åtgärd blir det kanske ändå inte. Artikeln slutar så här: ”Eftersom SVF av ekonomiska skäl framöver skall ha full fokus på arbetet med att återigen bli en fullfärdig medlem av RF, kan det bli fråga om att denna utredning kan komma att omprioriteras, t ex flyttas på framtiden”.
Rätta mig om jag har fel, men jag tycker inte att vitrinskåp är en lämplig bostad för en tupp! Den återvände, eller återuppståndne tuppen Pekka har redan börjat ta sig friheter.
– Jag vägrar bo i hönshuset! säger han.
– Höns bor i hönshus, svarar jag.
– Höns ja, men jag är tupp, dessutom av äkta fransk härkomst, kylle perkele!
– HÖNSHUSET!
– Där kommer mitt franska blod att frysa ihjäl! Undrar vad Tuppskyddsföreningen säger om det?
– Okej då, din jädrans ”fransman”!
– Kitos.
I ärende åker jag in till staden trots att jag egentligen inte vill. Just nu sitter jag hellre hemma och tänker varma tankar och planerar för julen. Ensamt nostalgiskt firande här hemma, eller åka till dotter och barnbarn i Stockholm?
Besöket i Visby är stressfyllt och därför går det som det går. Jag tar ut pengar på bankomaten på Östercentrum. 6000 kronor sammanlagt. Först 5000, mer får man inte ta ut åt gången. Därefter ytterligare 1000. Bakom mig står en otåligt väntande man och jag försöker skynda mig. Resultat: Tusenlappen blir kvar i uttagsfacket. Jag upptäcker inte ”svinnet” förrän jag kommer hem.
Mannen där bakom mig, hoppas han är en fattig person som behöver pengarna bättre än jag (fritt ur ”Karl-Bertil Jonssons julafton” ).
Och i veckan dog Vide Nygren vid Tomsarve i Eksta.
Vi varpkastare blir allt färre.