"Det hade kunnat hända här. Så tänker alla i dag, på vuxenutbildningar och skolor i hela landet", skriver Anna Wennblad.
Klassrummen med kvarglömd grammatik och ekvationer på vita tavlor, Obs! stolarna upp på fredagar, en ensam kaffekopp, entrén med leriga fotspår, toaletternas stängda dörrar, arbetsrummet med tre skrivbord varav ett belamrat med böcker och papper och pennor och prylar, det är mitt, lunchrummet med kaffebryggarna och soffan och lådan med alla knivar. Överallt stora fönster som oskuldsfullt blickar ut över parkeringen och skolgården. Överallt dörrar som är låsta eller olåsta.
Det hade kunnat hända här. Så tänker alla i dag, på vuxenutbildningar och skolor i hela landet. Det hade kunnat vara min korridor, mitt klassrum, mina elever, mina kollegor. Det hade kunnat vara jag.
Jag inleder lektionen med att säga nåt om Örebro. Jag undrar om de vill prata, om de har frågor till mig. Jag berättar att personalen på vår skola har fått utbildning om PDV, att om de vill kan jag förklara, om de vill kan jag visa en video från MSB, men vi kan ta det nästa vecka. Om de vill.
Jag säger att det viktigaste är att inte tro på allt man läser. Lyssna inte på personer som säger att de vet. Internet kokar och det finns så många som spekulerar och som säger att de vet. Att det är terrorism, att det är rasism, att det är en konspiration. De säger att de vet vem gärningsmannen är.
Men i Sverige litar vi på polisen. Vi litar på myndigheter. De berättar inte förrän de är helt säkra, och när de berättar kan vi lita på vad de säger. Just nu måste vi bara vara lugna och ha tålamod.
En elev säger att man ändå kanske inte kan lita på polisen. Hur vet vi att de säger sanningen?
Jag säger välkommen till Sverige. Här litar vi på polisen. Jag vet att det inte är så i ditt hemland. De flesta i klassrummet kommer från länder där man inte kan lita på myndigheter och absolut inte på polisen. Men här i Sverige är det annorlunda.
En elev säger att gärningsmannen kanske är psykiskt sjuk. Här i Sverige får svårt sjuka människor leva ute i samhället. I hemlandet finns det speciella platser, institutioner. Där måste de låsas in. Men i Sverige är det annorlunda.
Jag säger ja. Vi hade institutioner i Sverige också förut. Men nu tänker vi på att alla människor ska ha samma rättigheter, även de som är sjuka. De ska få bo i lägenhet och gå ut på stan och göra vad de vill. Bara kriminella låser vi in. Och de som inte kan ta hand om sig själva bor på boenden. Men det finns mer frihet i Sverige.
En elev säger att hon såg på teve igår och att hon är imponerad av den svenska polisen. Han säger bara att han inte vet! Han kan inte svara! Om det var i mitt hemland skulle polisen direkt säga att de vet allt. De måste göra så för att inte förlora respekt. Och sen skulle det förmodligen inte vara sant. Men i Sverige är det annorlunda.
"Jag frågar om de vill prata mer om Örebro. Eller om de hellre vill prata om grammatik."
Jag frågar om de vill prata mer om Örebro. Eller om de hellre vill prata om grammatik. De flesta ler och de säger grammatik. Så jag delar ut papper med meningar och de ska stryka under och ta ut satsdelar, subjekt och predikat och objekt och adverbial, och pennorna börjar rafsa och de ber om sudd och någon frågar om subjektspredikativ och någon frågar om ”galna” är ett adjektiv eller ett attribut och sen är vi liksom bara igång. Det flyter på. De grubblar och frågar och diskuterar och skrattar och suckar och funderar. De lär sig. Precis som i nästan alla andra klassrum på vuxenutbildningar över hela landet.
Det bara fortsätter. Det finns en tröst i det.