Han har världens farligaste yrke

Jag möter honom ibland vid rödljuset, mannen med världens farligaste yrke. Han har sällan tid att vänta på grönt. Väntan på den röda gubben ska minsann inte få stjäla en minut av hans dyrbara liv. Världens farligaste yrke? Har du nånsin hört någon som har överlevt att bli pensionär?

Nu hoppas i alla fall jag att livet inte handlar om att överlevas, snarare om att levas. Det liv man själv vill och önskar. Ingen vet, men om man bara lever en gång vill jag fasen inte missa det. 

Konstigt nog är det bland de döda som livet blir så tydligt. Till de vackraste platserna jag vet på jorden hör kyrkogården på Fårö. Jag tycker om att åka och hälsa på min pappa. Här vilar han och flera jag kände, innan de fick sina namn huggna i sten. Varje liv har sin historia. Jag känner mig nästan som Astrid Lindgren när jag stannar upp och läser allas namn i vördnad. Hon tyckte också om kyrkogårdar och så föddes Bröderna Lejonhjärta, två unga bröders namn på en sten.

Jag frossar just nu i höst och vemod, och älskar faktiskt alla nyanser av grått. Grå är himlen och grå är Fårö. Grå är vägen som slingrar sig mot Helgomannens fiskeläge. Att stanna upp här längs en promenad vid stranden, och minnas de som inte finns med oss längre, känns både fint och varmt. Även om saknaden gör ont. Döden i Sjunde inseglet kunde lika gärna ha spelat schack bland raukarna på Digerhuvud. Bergmanhimmel och Norénska mörker, tungsinthet och dikter, som den vackraste och sorgligaste av Pär Lagerkvist:

“En gång ska du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet“.

Allt har sin tid, mannen jag möter vid rödljuset skyndar sig och har bråttom att leva. På Gotland i november är den gröna och röda gubben i korsningen två figurer som lyser upp i svårmodet. I jobbet träffar jag de som mött både liv och död – de där djupaste samtalen är faktiskt något av det bästa med mitt jobb. Mest av allt tycker jag om att möta de som vågat bejaka tillfälligheter. Vågat ta vara på chanser. Öppnat en oväntad dörr, och hittat något som förändrat deras liv. Tillfälligheter styr våra öden. I mörkaste november är varje ljusglimt och tillfällighet att liva upp tillvaron så extra välkommen. Om Pär Lagerkvist är dyster är Tage Danielssons ord mer härligt uppfriskande:

“Det är en skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände“. Så sant som det är sagt!

För min del är det konstigt nog de små vardagliga sakerna som betyder mest. Dit hör ett uppfriskande vinterbad. När andan faller på slänger jag av mig allt och hoppar i. Rödbrusig kommer jag upp mer levande än nånsin. Kroppen slår på full effekt för uppvärmning. De där fem minuterna när man kan gå omkring, helt utan att frysa, och bara känna in naturen är helt magiska. 

Snart börjar det också bli dags att leta enris, med mycket blå och mogna bär på, till juldrikken. Att fylla huset med väldoft från rykande malt i en gryta är precis lika magiskt som att vinterbada. Jag brygger tio liter på spisen, faktiskt mitt käraste julpyssel. Och godaste. Att det ens går att göra något så gott av så få ingredienser är för mig en gåta. Efter jul kommer de första snödropparna och snart börjar allting om. Håll ut och håll ihop, snart är det vår igen.