De senaste åren har tongångarna från hans håll förändrats. Han bor på en av de platser där gängkriminaliteten är som allra störst och sedan ungefär ett år tillbaka är det enda han vill samtala om. Han berättar om skjutningar utanför barnens förskola och skola. Skjutningar i trappuppgångar. Skottlossningar i parkerna. Häromdan fick hans granne, en äldre dam, sitt köksfönster sönderskjutet.
Han beskriver ett samhälle i skräck och oro. "Flytta därifrån", menar jag. " Man kan inte bara fly problemen, man måste förändra", svarar han, för han har ju varit politiskt aktiv i hela sitt liv. "Hur?", frågar jag.
" Hårdare straff, utvisningar, hårda krav på språk och integrering i samhället för de som ändå kommer hit och eventuellt minskad invandring ett tag framöver" svarar han. Och nu går jag igång. Jag anklagar honom inte längre för att vara rasist, för det har jag ingenting för. Men jag blir UPPRÖRD.
Jag menar att preventivt, socialt arbete är lösningen. Han svarar att de invandrarkvinnor han jobbar tillsammans med på sin kvinnodominerade arbetsplats, vill att förbrytarna som hotar och kontrollerar områdena i vilka de bor, ska låsas in och straffas, hårt och NU. Jag menar att han är en vit, medelålders man som inte förvånar någon och då kontrar han med att jag är likadan, men dessutom även klassföraktande när jag ser på "invandrare" som "mindre begåvade" som inte kan ställas krav på och framför allt när jag "lämnar dem därhän". De, som faktiskt också är den grupp som drabbas hårdast av gängkriminaliteten.
Här någonstans når diskussionen nya höjder och han kallar mig slutligen för borgare och jag kanske ändå drar till med ett "Jimmie Åkesson-lover" och vi avbryter tillfälligt.
En annan vän påminner mig: "Du bor inte där. Ingen skjuter genom ditt köksfönster. Du kan inte tala om för de boende i de där områdena som utsätts för skräck och oro, vad de ska tycka och känna. Och han har faktiskt rätt i att det finns en klassproblematik i det här som är svår för svensk medelklassvänster att någonsin förstå". Och det har hon ju rätt i.
Fler lokaltidningslänkar kommer från min vän om hemska saker som händer i hans stad. Våra diskussioner förändras, men slutar inte. Någonting behöver göras.