Så är det hög tid. Igen. Förbrukningens alla rester samlar sig innanför dörren. I väntan.
Pappersförpackningar. Plast. Glas och urätna konservburkar. Somligt har börjat lukta i sommarvärmen. Och om nätterna har okända gäster besökt våra egna sopkärl. Runt dem blommar nu matrester, bindor och pizzakartonger i en vidunderlig röra. Kärlet för kompost är osynligt. Överklätt som det är av rosévinsflaskor och ölburkar. Gnistrande likt ädelstenar i morgonsolen.
Mina tankar går osökt till soptippen i Raysut i södra Oman. Där dubbla munskydd inte räcker långt. Och där stäppörnarna slåss om maten i form av en lika död som herrelös hund.
Till återvinningen alltså. Med denna allsköns bråte. Och all den skuld och skam det anstår en medborgare som brottas med klimatkrisens allt tydligare avtryck. Och den moderna soptippen blir som köksvägen till vårt arma vardagsliv.
Här finns allt som inte längre är önskvärt. Av en eller annan anledning. Samhällets utpost mot apokalypsen.
Nå. Här full aktivitet. Så här års rentav kö. I november är vi sällan fler än en handfull. Allvarliga män. Som omsorgsfullt sorterar. Vänder och vrider. Wellpapp. Textilier. Brustna drömmar. Övrig plast. Och längtan till ett annat liv.
Här kan vi återbörda alltsammans. I milt samspråk med containrar. Som i sin tur gapar öppna mot himlen.
November är också rishögarnas tid. Med bucklor och trasiga vindrutor. Annorlunda nu. Och inte blott ensamma män. Men stora svarta bilar som blänker. Och små eller större fruar med slingor i håret och pyttesmå hundar i sina solbrända knän.
Återvinningen utgör en utmärkt plats för vila. Rentav kontemplation. Hur rogivande är det inte att för en stund skilja plåt ifrån glas? Att inte ha något enda annat uppdrag för ögonen. Långsamt skruva av burklocket och se det singla ned bland de andra. Eller med en tår i ögonvrån släppa taget om de trasiga byxorna. Som i vinden landar mjukt bland sina vänner.
Jävlar!
En av de stora svarta körde visst av sin grannes backspegel. Ja. Det är sånt som händer. I själva verket utgör krönet mellan dessa containrar en god inkomstkälla för öns alla plåt- och lackverkstäder. I hård konkurrens med den stora livsmedelsbutikens parkering.
De anställda på plats är nog vana. Och nu i värmen utan sina illgula jackor. Men istället med kortärmade himmelsblå tröjor. Och över bröstet i gult texten ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?”
Ja. Inte kan det nu bli mer äkta svensk sommar än så här? Det skulle i så fall vara att samlas kring vår nationalrätt.
Kebabpizza.