Grå asfalt och gärna raksträcka och långtråkigt. Det är bästa förutsättningarna för träning, anser Henrik Radhe.
Jag var 47 år och hade aldrig idrottat aktivt i hela mitt liv. Jag närmade mig 50 med stormsteg och började bli lönnfet. Så där som smala killar plötsligt kan bli, när resten av kroppen är klen och ser ut att vara gjord av piprensare. Hittills hade jag alltid haft 32 tum i jeans. Nu krävdes på bara någon månad två tum extra.
En höstkväll åkte plötsligt de gamla gympadojorna på och i skydd av mörkret skumpade jag ut. Andfådd tog jag mig efter drygt två kilometer hem igen. Kraschade flåsande på vardagsrumsgolvet. Medan en stor blöt fläck av svett rann ut över golvet. Sjukt envis, ja envishet är nästan som en sjukdom – i alla fall för omgivningen, vägrade jag att ge upp. Envishet kan också vara bränsle för att komma någonstans i livet. Till fots. Löpningen blev min resa till ett helt nytt sätt att leva.
När jag berättar för andra att jag numera alltid cyklar till jobbet brukar de fråga om jag har elcykel: "Nej, jag har kondition", svarar jag snabbt. Jag springer inte för att framstå som hurtbulle, bara av ren glädje och tacksamhet över vad människokroppen faktiskt förmår. Det finns ingen annan som gör jobbet åt en. Alla kan inte springa, men alla kan anpassa träningen till sin egen nivå: Stavgång, cykling, träna hemmagympa med Sofia framför tv:n, alternativen är faktiskt ganska många. Nio år senare springer jag fortfarande, och har dessutom peppat flera andra på min väg. Den bästa träningen är den som blir av. Jag är säker på att det förlänger livet.
När män gör något på fritiden ska det vara i dyra kläder, gärna gå snabbt och vara långt och ofta. Det där är så dumt. För all träning måste ske hållbart. Vilan och återhämtningen är lika viktig som själva aktiviteten. Min träningsplan var enkel. En fluga gör ingen sommar – så två pass i veckan, ett på valfri dag på helgen och ett mitt i veckan funkade för mig. Oavsett väder körde jag mina pass. Värmebölja och smältande asfalt under fötterna. Rykande snöstorm. Hällregn som ett spann vatten över mig. Jag vägrade vika ner mig. Första året var ett rent helvete. Det finns inget annat ord att beskriva majoriteten av passen på. Att bygga vanor tar tid. Men sedan vände det. Plötsligt skrek kroppen efter mer: "Rör på dig, gubbe", vrålade den. Jag var totalt oförberedd.
Tillsammans med drygt 14 000 andra tog sig Henrik Radhe drygt två mil i sensommarvärmen på Stockholm Halvmarathon helnöjd i mål.
För två veckor sedan stod jag tillsammans med drygt 14 000 andra utanför kungliga slottet i Stockholm. Det var inte för att fira kungens 50 år på tronen. Däremot för att hylla folkfesten Stockholm Halvmarathon. Avspärrade gator och jublande applåderande som hejade på längs vägen var en härlig känsla som gav extra kraft. Men jag fick också lära mig att det heter mara av en anledning. Efter en och en halv mil segnade flera ihop i värmen. En tjej låg till synes livlös, en annan ung kille togs om hand av ambulanspersonal. En tredje hade ett litet kors runt halsen. Uppskrämd kämpade jag vidare men sänkte farten. Man tänker så konstigt när man springer så där helt nära bristningsgränsen. Jag tänkte på killen med korset. Att tro och gud kanske fungerar som en sorts försäkringsbolag? Man betalar sin premie i form av böner och hoppas. Men när det väl är dags är det högst oklart om man får någon hjälp?
Sånt kan jag grubbla på när jag springer och det är alltid mina tankar som bär mig i mål. Inget kan som löpning försätta hjärnan i ett tillstånd av lyckorus och smarthet. Nu hänger medaljen hemma och blänker, tillsammans med två från hela maraton och några andra. Men det är ändå träningen jag älskar allra bäst. Grå asfalt och gotländsk höst. Vid 50 plus tränar jag absolut inte för att hålla mig ung. Men fler borde träna för att orka bli gamla.