Aldrig har vi nog varit så intresserade av kärlek. Program som Bonde söker fru har gått sedan 2006, i hela 18 säsonger. För varje säsong som programmet Gift vid första ögonkastet sänds skrivs spaltmeter om deltagarna, deras beslut och kritik mot produktionen. Deltagarna följs upp och sitter i morgonsoffor och pratar om sin kärlek eller babylycka. Det finns program om första dejten (också för unga!), om kärlek vid första ögonkastet (och säkert kommer det snart ett om kärlek vid sista ögonkastet), om par som hittar varandra på solstränder, i en ladugård eller i en bar. Och om vi inte kan få nog av par som gifter sig första gången de ses, så kan vi också följa samma koncept från Norge eller USA. Den här längtan efter varaktig och äkta kärlek resulterar i hur vi med längtan ser på svanar som sägs leva med samma partner livet ut. Eller i alla de berättelser om de som utnyttjar vår längtan efter kärlek – romansbedragarna.
Man skulle väl minst sagt kunna hävda att kärlek och kanske framförallt parrelationer säljer. Och intresset består år efter år. Det är såklart inte konstigt. Det är något vi inte kan ta på riktigt det där med förälskelse och kärlek. Det går inte, visar det sig, att ens med psykologer, sexologer och djupintervjuer att hitta kemin. På pappret kanske de är perfekta för varandra, men i verkligheten händer ingenting. Ingen gnista, ingen nyfikenhet eller sug och därmed heller ingen förälskelse. För trots upprepade studier, experiment och forskning så är kärleken ett mysterium. Vi har dessutom med oss trauman, upplevelser och erfarenheter som gör att vi ibland inte vet bäst ens själva vad vi behöver och hur ska vi då kunna matchas med någon? Och så har kärleken dessutom statistiken mot sig. Hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Och ändå fortsätter vi att försöka.
Det jag är mest fascinerad över är inte hur vi så sällan matchar riktigt bra, utan snarare hur det är möjligt att vi får ihop det överhuvudtaget. Och då pratar jag framförallt om alla heteropar som ändå försöker. För vi är så o e r h ö r t olika. Och då menar jag inte olika på ett ”män är från Mars och kvinnor från Venus”-sätt utan vi uppfostras i så olika normer och petas in i så olika fack att jag blir helt knockad av att vi ändå ibland får till det. Att vi lyckas hitta ett gemensamt språk, att vi är tillräckligt nyfikna, förlåtande och redo att investera så mycket tid och engagemang för att få det att funka att det faktiskt ibland gör just det: funkar.
Låt mig ta ett exempel: Tänk dig en kvinna som inte trivs med sin chef. Hon kommer hem och beklagar sig över hur chefen agerat och vad kollegorna sagt. Hennes man, som vill göra allt bättre, kommer med förslag på hur hon kan lösa sin situation. Han kanske säger ”ja men byt jobb då”, eller ”men prata med din chef och säg såhär…” varpå kvinnan svarar ”nej, men du förstår inte vad jag menar...” ”Jo, det gör jag visst, säger mannen, ”du måste bara..” och ju fler lösningar han kommer med desto mer frustrerad blir hon. För allt hon vill är att han ska lyssna, ge henne empati och vrida och vända på chefens och kollegornas beteende. Och allt han vill är att hjälpa till och det sätt han lärt sig det på, det är att ge råd och förslag på lösningar. Lösningar hon inte alls vill ha. Mest troligt har hon redan en tydlig idé om vad hon vill eller tänker göra. Men istället för att höra hans omtanke så blir hon bara frustrerad eftersom han inte alls ger henne det hon önskar. Och han förstår inte alls vad han gör för fel. Ingen gör egentligen något fel, men inget blir heller riktigt rätt. Både hon och han är fostrade i så olika sätt att möta en situation på att de måste anstränga sig åt det grövsta för att hitta ett sätt där de kan mötas. Och det var ett exempel.
Så istället för att tänka att det alltid finns någon bättre på andra sidan det där gräset, skulle jag snarare säga heja alla som i sina relationer kämpar på (så länge relationen är värd att kämpa för annars hejar jag på alla som väljer att göra slut på den!). Som vet att det tar tid, mycket tid, att omvärdera allt vi lärt oss och försöka hitta ett gemensamt språk, som väljer partnern före scrollandet, sårbarhet istället för jargong, omsorg före skuldbeläggande och gör allt det för att så småningom komma riktigt nära en annan människa och kanske hitta det där som intresserar oss så oerhört, men som vi varken kan använda forskning eller experter för att hitta – äkta kärlek.