Jag är en morgontidig jäkel. Uppe med tuppen, nyfiken på vad den nya dagen har att erbjuda. Kaffe och gröt. De gotländska tidningarna. Nyhetskanaler och sajter, allt ska ögnas igenom. Där sitter jag med min klick lingonsylt i gröten och tänker att det egentligen inte är riktigt klokt. För vem krympte världen? Förr började och slutade världen för en gotlänning vid hamnen. Då publicerade tidningarna passagerarlistor, där man kunde läsa vem som hade rest med vem och när. Nu ryms hela världen hemma vid mitt köksbord.
På en minut har jag fått reda på att Colin Nutley under hösten drabbats av en stroke. Och att hans fru Helena Bergström strax därpå råkade snubbla på parets hund, så illa att det krävdes operation och sedan en tid i rullstol och rehab på kryckor.
Emma Kok, som jag följer för att hon sjunger som en gud och ger bejublade konserter med den karismatiske dirigenten André Rieu, är bara 16 år och lider av gastropares. Nu är hon glad och tacksam: Efter månader med extra lidande har hon kunnat äta – en tallrik soppa.
I Trollhättan var samtidigt 72-årige Ingemar ensam på sin gård, när hans huvud plötsligt klämdes fast i en skogsmaskin. I fyra dygn bad Ingemar böner och hittades sedan svårt uttorkad och nedkyld, av två medlemmar i samma missionsförsamling som han tillhörde. Att bli bönhörd och att våga tro på livet, är mänskliga egenskaper medan världens nyheter sköljer in till frukost.
Jag har hört om de som inte orkar längre. De som har dragit som en svart säck över huvudet. Trump och amerikanska valet. Klimatförnekare som inte tror på vetenskapen. Bomber och drönarattacker mot civila. Och jordens all elände på det, på tv, i radio och i mobilen ständigt pågående i den egna fickan.
Jag kan inte låta bli att undra vad de här stora penseldragen, att behöva ta in hela den globala omvärldens nyhetsflöde, gör med oss? När världen bokstavligt talat står i brand, från den globala uppvärmningen och det varmaste året som vetenskapen uppmätt, till Kaliforniens storbränder, då är det helt förståeligt om man inte orkar. Och skalar ner och tar hem. Till det lokala och det lilla. Till det som berör på hemmaplan och är nära det egna hjärtat. Det gör mitt jobb som lokalreporter meningsfullt och vansinnigt roligt. På Helagotland ser vi hur allt fler vill betala för våra lokala nyheter. Vi ökar stadigt. Och gör vårat bästa för att leverera. Beröra och uppdatera. Jag inledde ensam vid spakarna morgonen när stormen vände havet upp och ner så att hela Visby luktade svavel och ruttet ägg. Vi liverapporterade, om hur isen knäckte elledningarna. Hur enorma träd föll, ja just som furor. Hur 5 500 blev utan ström. Men också om hur gotlänningar är ett tåligt släkte. Jag ringde till Margaretha i Lye, som möjligen var lite orolig för grisen som låg styckad i hennes frysbox, men annars inte såg någon större nöd av ett halvt dygns elavbrott. Kaffet till frukosten, det kokade hon i husvagnen på gården! Jag tror att Margaretha är en förebild för kris- och beredskapsmyndigheter.
Den stormiga helgen hade vi 69 000 sidvisningar av den liverapportering som jag och min kollega rattade på Helagoland. Drygt Gotlands befolkning. Totalt nådde vi nästan en halv miljon visningar på en helg. Det visar hur väl vi behövs. Det är till oss folk vänder sig när de vill veta vad som händer. En skön sporre, när man som jag vaknar i ottan och hojar till jobbet för ännu en dags leverans.