Åskrädsla. Fobi för ormar. Eller för håriga stora spindlar är betydligt mer vanliga rädslor. Jag har i mitt jobb utvecklat en synnerligen ovanlig fobi och panisk rädsla. För kameler. Det är inte så att jag tror att de ska puckla på mig. Nej, det är mer deras uppsyn som skrämmer mig. Spretande tänder och oproportionerligt små och stirrande ögon. Och ett brummande ljud från deras inre – som om det kom från avgrunden.
Som gotlänning måste man ändå anse det som aningen märkligt att ha blivit så skrämd av kameler. Å andra sidan finns djuren i fler än en socken. Kameler är faktiskt vanligare än man kan tro på ön och har till och med sålts på Blocket.
Inför ett besök i Alskog sköljde det gamla traumat över mig, som en våg av sand i Sahara. För det var i Alskog som allting började. Där låg djurparken dit jag en iskall dag i februari fick uppdraget att åka och fotografera ägaren. För att få till en lite mer exotisk bild tog han kamelen Kajsa med sig ut i koppel. Ja, ett längre rep. Kajsa gick fogligt med ut i den gnistrande snön. Bilden med ägaren och öknens skepp som gungade fram i snön blev magnifik. Men plötsligt ringde mannens mobil.
– Ta kamelen, sa han och slängde över repet till mig.
Samtalet var av privat karaktär. Ägaren ville prata ifred och lämnade mig därmed i snön med ett rep, i vars andra ände en mer än två meter hög puckelpist blängde surmulet ner på sin tillfälliga kamelskötare.
– Uuuuuh, väste Kajsa ur sitt inre, och grinade med sina glesa och spretande stora tänder mot mig.
Kameler har otroligt fula bett, en tandläkare hade svimmat på fläcken. Nu tyckte Kajsa att jag var en konstig prick. Bäst att hålla henne sysselsatt, tänkte jag och fortsatte gå medan minuterna blev synnerligen långa. Allt gick bra, den gången.
I en annan socken skulle historien näst intill upprepas, också då med ägarna till en djurpark som skulle fotograferas. Nu var kamelerna två. Jag tog ett kliv upp på en höhäck, för att få en bättre bild. Det tyckte kamelerna var jättekul. Uppbusade svajade de med sina halsar, och de ruggigt fula tanduppsättningarna grinade illa mot mig precis framför min kamera. Snabbt som en vessla klättrade jag högst upp i höhäcken. En kamel blir väldigt hög när den sträcker på sig insåg jag nu. Som tur var, den här gången, var ägarna inte försjunkna i något samtal i mobilen.
Långt innan min kamelskräck utvecklades hälsade jag under en semester på Öland på hos den skäggige kamelmannen i Alböke. Han erbjöd kamelritter ut på det öländska alvaret. Tänk vad kul om även de gotländska kamelerna gick att hyra in sig på? Särskilt för er som inte lider av fobier. På Öland är kamelranchen i dag Nordens största. När får Gotland sin motsvarighet? Med slogans som: "Det är inte Sahara, det är Ulla Hau"? Eller Lau? Varför inte en tidig morgonritt på kamelryggen medan den gyllene solen stiger ur havet över Lausviken? Då kunde även jag tänka mig att försöka övervinna mitt obehag.
För övrigt undrar jag hur en socken med så få bokstäver som Lau kan vara så vacker. Öja, Bäl och När har alla sin charm, kommer du på de andra med bara tre bokstäver? Och vet du vilken socken som har flest bokstäver – hela 11 stycken? I mitt tycke är våra socknar det bästa vi har. Att ägna sommaren åt att luffa runt och njuta av djur och natur, möjligen då kameler, caféer, lokala bryggerier och sockenbor ska bli en glädje på semestern. När Gotland är som bäst.