Det bästa med Gotland är att man kan bada, man har alltid nära till en strand. Att komma ner till sjön och simma, det är lycka.
Vi som är födda på 60- och 70-talet är ganska duktiga simmare. Varje sommar efter skolavslutningen var det simskola i två veckor. Som jag minns det så var alla barn med på simskolan och den var avgiftsfri. Det kom en buss och hämtade oss sandabarn varje morgon vid kyrkan och körde oss till Romabadet. Simskolan då hade mycket högre ställda mål än de där 200 meterna som är obligatoriskt idag för att få betyg i idrott i grundskolan. Vi fick simma 2 000 meter utan att pausa, simma klädsim och dyka ner till botten och hämta en tung docka som man sedan skulle simma ryggsim med. Kunskaperna jag fick med mig då har skänkt mig mycket glädje i livet. Jag älskar känslan av att vara omsluten av vatten ute i naturen.
Det var nog tur ändå att kommunen satsade på våra simkunskaper. Då, på 70-talet var det till exempel inget konstigt med att barn åkte till stranden utan vuxnas tillsyn och badade. Min mamma jobbade ofta på somrarna och pappa, som var lantbrukare, åkte inte till stranden med oss. Det fanns ändå en omsorg om att vi skulle få bada så det packades en korg med mat för en hel dag och så körde farsan ner oss systrar till Kovik. Det var jag, max tio år gammal, som hade ansvaret att inget hände. Vi kunde ju cykla till stranden men jag fick inte cykla på Västra vägen med småsystrarna, på den här tiden ansågs det farligare med trafik än med vatten.
Som jag minns det inträffade inga incidenter när jag badvaktade mina systrar, vi höll väl hyfsat på regeln att man inte fick gå längre ut än till naveln. Idag, 50 år senare, är jag inblandad i olika badsituationer varje sommar. Kanske beror det på att jag numera helst badar på folktomma ställen som inte är så badvänliga? Häromdagen kom jag hem lite darrig efter att ha fastnat i strömt vatten när jag skulle simma tillbaka till stegen ute i hamnen vid Grundården på Näs:
– Jaha, morsans första drunkningstillbud för i år! sade sonen lite avmätt. Han har varit med när jag fastnat i strömt vatten förr.
Visst är det säkert så att jag inte är lika stark i vattnet längre. Jag kan inte stå emot vågkrafterna och trots att jag simmar allt vad jag kan så åker jag bakåt i vattnet. Många säger till mig att jag gör fel, att man ska simma tvärs mot strömmen men det är inte alltid så enkelt, speciellt inte om man vill nå en specifik plats, som en badstege. Hittills så har jag aldrig blivit rädd, vågorna vill föra mig mot land men det är inte så trevligt när en tjock tant kastas mot stenar och likt en strandad val fastnar.
Jag tycker det pratas för lite om hur strömt vattnet kan vara runt Gotland. Det är härligt att bada men man ska ha respekt för naturens krafter.