– Jag kan inte fatta att jag bara lämnade honom! Hade det varit vilken annan situation i vårt övriga liv som helst så hade jag ju aldrig gjort så, gått ifrån honom när han behövde mig som mest!
Men pedagogerna ville ha det så. Snabba, korta överlämningar så att de snabbt kan trösta och sedan få tid med de andra barnen. Andra treåringar som lärt sig att bita ihop.
Det gör min kompis treåring också, efter några dagar. Kanske lär han sig också, att mamma och pappa faktiskt kommer tillbaka. Det är en av fördelarna med att börja i förskolan vid lite äldre ålder. Barnen har större chans att förstå att föräldrarna faktiskt kommer tillbaka. Värre är det för de mindre barnen, som dag efter dag tvingas genomgå en separation ifrån sina föräldrar utan att veta om de kommer tillbaka eller inte.
Det är ett gemensamt offer vi gör som samhälle, trots att vi vet så mycket om människans och barns psykologi numera. Vi lever i en världsordning helt styrd av kapitalet och det kräver ständigt offer. I nästan alla andra länder offrar de kvinnorna istället. Gör kvinnor maktlösa genom att omöjliggöra kombinationen moderskap och arbete. Här i Sverige har vi förskolorna. Billiga, tillgängliga och numera norm. Sverige är nog ett av få länder där man ser snett på mammor som inte arbetar.
Men det kräver ju ändå offer. Andra offer. Och i Sverige får barnen betala. I form av separationer och anknytningsskador, som ju gärna uppstår när barn ofrivilligt separeras från sina föräldrar och då i första hand från mammorna.
Ja det där tramset om papporna, det tycker jag faktiskt att det börjar bli dags att avveckla. Män har i så många år nu, haft chansen att kliva upp och fram och göra sig lika viktiga som föräldrar, men inte tagit den. Männen gör fortfarande den betydligt mindre delen av det mesta som rör de "gemensamma" barnen och barn ser fortfarande mammor som sina främsta trygghetspersoner. Trots så många förmåner och så mycket lockande till och med från staten.
Förskolan är sprungen ur en stark och ihärdig kvinnorörelse och vi har oerhört mycket att tacka den för. Men det är samma kvinnorörelse som kommer att kräva stora förändringar i framtiden. Individualitet kommer att krävas. Vissa kommer att kräva möjligheten att ta med sig spädbarn till jobbet. Andra kommer att kräva dubblad föräldraledighet. Andra kommer inte att skaffa barn förrän de jobbat ihop tillräckligt med kapital för att kunna ta ledigt i flera år. Kravet på mindre barngrupper kommer att öka och förmodligen leda till privata förskolor på sikt.
Framtidens feminism kommer att handla mindre om kvinnans frihet och mer om mödrar och barns rätt att slippa tvingas till tidiga separationer. Adoptionskritiken, surrogatkritiken, vårdnadstvistdiskussionerna och den eviga debatten kring förskolan, ofta driven av de kvinnor som dagligen tar hand om de gallskrikande småbarnen, är alla små tecken mot vart förändringens vindar blåser.