Hur man upplever ett avstånd är inte samma sak som det uppmätta avståndet. När jag och mina barn ska gå från båten mitt i natten säger jag nåt uppmuntrande om att det bara är några hundra meter. Tänk om vi hade bott i Burgsvik! Vi är lyckligt lottade! Och de biter ihop och rullar sina väskor uppför backen och jag går sist och tänker att det kanske är en bit ändå. Sen kollar jag i telefonen och det är 1,7 kilometer. Men det kommer jag förstås aldrig berätta för dem.
De flesta gotlänningar jag känner tycker att det är långt när jag inte tycker det. Om man till exempel befinner sig i Lärbro och föreslår en fika i Fårösund blir man gjord till åtlöje. Fårösund! Det är ju jättelångt! Och åt fel håll!
Om man däremot befinner sig hos min pappa i Skellefteå är sannolikheten stor att han föreslår en utflykt till Storforsen. Dit är det 17 mil enkel väg. Det ligger i ett annat län. Man åker dit, kollar på forsen, tar en fika, åker hem. En helt normal utflykt. Men inte för en gotlänning.
När jag var ny på Gotland började jag jobba på komvux. Det låg i stan, tyckte jag. Men när några från jobbet skulle ta en lunch på stan visade det sig att det bara var jag som trodde att vi skulle gå. Alla andra åkte bil.
Men även jag kan bäva inför avstånd. Vi skulle köra upp till Skellefteå för några veckor sen. 85 mil från Nynäshamn. Vi var två vuxna, kunde turas om, inget att oroa sig för men ändå gjorde jag just detta. Jag har åkt den där sträckan många gånger, E4 norrut, det är skog och mörker och i värsta fall snö. Men jag har aldrig suttit bakom ratten.
En svårighet med att köra långt från Gotland är förstås båten. Man har precis stigit upp i ottan och tankat och packat bilen, preppat matsäck, barnen boar in sig i baksätet med kuddar och hörlurar, man är på gång, och så måste man kliva ur och sätta sig i en liten hytt i tre timmar. När vi äntligen är framme i Nynäshamn har jag en gnagande känsla av att vi ligger efter. Vi styr mot Västerbotten vid 11, men alla vettiga människor hade startat vid 07 för att komma fram innan läggdags.
Nu gick allt bra såklart, vi gled fram genom mörka skogar och pausade på den ena hamburgerrestaurangen efter den andra och efter 12 timmar var vi framme. Jag körde 50 av milen och började genast fantisera om att jag borde klara att köra själv nästa gång. 85 mil på motorväg. Full tank och blicken mot horisonten. Det är väl inget för en norrlänning.