Om regionen satsar, om näringslivet gör vad dom kan, om skola, föreningsliv, frivilligorganisationer och myndighetsutövare krokar arm. Om vi tillsammans, var och en utifrån förmåga, gör vad vi kan för att öka tryggheten så kommer Gotland kunna bli världens tryggaste plats.
I början på veckan samlades 350 personer på Wisby strand för att medverka på den största våldspreventiva konferensen som anordnats på ön, en konferens som är del i det våldsförebyggande arbetet kring våld i nära relation som sker på ön. Det är ett arbete som bedrivs av RF-SISU Gotland i samverkan med polisen, regionen och länsstyrelsen. Ett arbete som innebär att vi ökar kunskapen om våld hos samhällets alla aktörer, att vi ökar förmågan att uppmärksamma våld och att ställa frågor om utsatthet. Ett arbete som vi bedriver men som involverar precis alla. Och när jag skriver precis alla så menar jag precis det. Därför att det inte är någon annan som ska fixa, ha lösningen eller göra något för att få stopp på våld i nära relation. Den någon annan är du. Och jag.
Den som stod värd för konferensen var ju just därför RF-SISU Gotland, ett folkbildningsförbund tillhörande Riksidrottsförbundet (bara det unikt eftersom idrotten såvitt jag vet aldrig anordnat något liknande!) De som besökte konferensen var från förskola, skola, vård, omsorg, socialtjänst och rättsväsende – det vill säga alla de verksamheter som på olika vis möter oss här på ön. Människor som valt att arbeta för att lära, stötta, omhänderta och ställa saker och ting rätt. Människor som dagligen möter barn, unga och vuxna som lever med utsatthet eller som levt med någon som utsatt dem för våld. Ungefär var tredje kvinna har de erfarenheterna, var femte man och var sjunde barn. Och störst är utsattheten hos de unga som har sin första relation – en relation som i fler än hälften av fallen innehåller våld. För att få stopp på allt det våldet räcker det inte med alla som valt som yrke att stoppa, vårda eller förhindra. Utan vi måste alla bli lite mer av superhjältar! Hjältar i vardagen, som föräldrar, arbetsgivare, kollegor, lagkamrater eller vänner. Hjältar som agerar på sin magkänsla, som hellre gör en orosanmälan för mycket än en för lite, hjältar som rustar sig med kunskap i frågor om våld, hjältar med mod att våga fråga om utsatthet och (tåla)mod att stanna för att vänta på svaret. När vi blir fler och fler som gör det, då kommer vi börja se en förändring på riktigt! Då tryggar vi varenda skolgård, förening, arbetsplats och grannskap.
Min (och projektets) våldspreventiva dröm är att alla barn som växer upp här på ön växer upp i trygga hem och för dem som inte gör det, så ska samhället fånga upp dem blixtsnabbt! Att barnen genom våldspreventiva metoder i skolan, på träningen och så småningom på arbetsplatsen vet att det finns människor runtomkring som bryr sig tillräckligt för att agera för att få stopp på utsattheten. Och ska vi förebygga allt sorts våld, ja då måste vi få stopp på våld i nära relation. Därför att det våldet innebär en så pass stor ökad risk att hamna i knas, att själv bli förövare eller att hamna i gängkriminalitet, utöver överriskerna med psykisk och fysisk ohälsa, kortare liv och sämre förutsättningar. Så med det sagt; vi behöver göra mer, var och en av oss!
Och saken är den: vi har mängder med möjligheter här på ön. Vi är en liten kommun, vi kan snabbt få saker att hända, vi kan samordna oss och vi K A N förebygga våld – om vi vill. Och var det något som blev tydligt under konferensens två dagar så var det att det finns vilja. Massor av vilja! Med den viljan kan vi bestämma oss för att börja där vi står genom att fråga inte bara våra barn, utan också andra barn vi möter i vårt hem eller på träning om hur de har det hemma. Vi kan kolla av med kollegan, vi kan ställa frågan om våld och otrygghet på medarbetarsamtal, få frågan varje gång vi möter vården eller söker samhällets stöd.
Så låt oss göra det som Carin Götblad (som också var en av talarna på konferensen) ber oss om: ”Det är dags att vi stänger av TV:n och tar tag i saker, för vi kan alla göra något för motverka våld och bidra till inkludering”.