Klimatkriserna avlöser varandra. Vägar ramlar ihop och rasar in. Regn blir till fruktansvärda skyfall och extremväder blir allt vanligare. Samtidigt väljer vår regering att sänka skatten på diesel och bensin. 6,5 miljarder ska läggas på skattelättnader på drivmedel som kanske kommer att innebära 125 kronor i månaden mindre vid macken. Och det förväntas motsvara utsläpp på 350 000 ton koldioxid. Regeringen själva uppger att de inte kommer att klara sina klimatmål med den politik de för. Det samtidigt som skatten sänks på snus medan skolorna måste sparka personal för att klara sparkraven. Det är faktiskt inte klokt. Det är nästan så jag inte kan formulera mig kring det eftersom sanningen är för sjuk. Vår regering tittar bort medan våra barns framtid hänger på att vi gör allt vi kan nu! Nu medan tid ännu kanske finns. Nej, då går de åt motsatt håll. Jag kan inte förstå. Förstå hur vuxna människor som har det finaste uppdraget av alla – att representera folket kan göra något så hänsynslöst, fullständigt galet och vansinnigt som de gör just nu. När barn behöver skola som mest, fritidsaktiviteter och framtidstro så väljer istället regeringen att minska på kulturen, på skolan och på studieförbundens möjligheter att göra skillnad. Det är lätt att tappa kraft, hopp och kämparglöd.
Men då behöver vi också påminna oss om det här: Politik är det som ligger oss närmast. Det är hur vår vård, skola och omsorg är uppbyggd. Det är hur våra vägar ser ut och hur trygga vi känner oss. Och den största skillnaden för var och en av oss, den görs på kommunal nivå. Det innebär alltså att våra lokalpolitiker har otroligt mycket makt över din och min vardag. Och det betyder att vi faktiskt själva kan vara den skillnad vi vill se. Att Sudret helt saknar en ungdomsmottagning till exempel. Vill vi ha det så eller ska vi se till att också unga på södra Gotland ska ha möjlighet att få stöd, hjälp och undersökningar? Vill vi att Heidelberg Materials Cement Sverige (fd Cementa) ska ha rätt att dumpa allt avfall rakt ned i urgrävda vägar som sedan rinner rakt ut i grundvattnet (och där all vinst går till Tyskland) eller vill vi att de ska vara hållbara på riktigt? Ja då kan vi be om det. Kräva det. Och skapa den förändring vi faktiskt vill se. Därför att det är här det avgörs. Inte kring regeringskvarteren i Stockholm.
Och jag möter så många människor som gör sitt bästa och som brinner här på ön. Mormodern som öppnar dörren till en av barnens lekkamrater och säger: ”Är det nu vi gör revolution?” med blicken stadigt fäst i min. Rektorer som kämpar för att barnen ska få det de behöver. Som berättar att det behöver finnas service i form av vård på hela ön och inte bara i Visby. För när barnen behöver åka hela vägen till stan för att genomföra ett samtal hos barnpsykiatrin missar de värdefull tid i skolan. Förskolechefer som vill jobba ännu mer normkreativt och våldsförebyggande och som därmed ger barnen många fler möjligheter. Läkare på vårdcentralen som kämpar för sina patienter och tar sig tid att verkligen se vem de har framför sig. En idrottsrörelse som verkligen brinner för att få barn, vuxna och äldre i rörelse och som till exempel lånar ut utrustning och träningskläder gratis genom Fritidsbanken – så att alla ska få samma möjligheter.
Och jag tänker att vi behöver komma ihåg det här. Komma ihåg att det finns ett val. Att VI har ett val. Att vi kan protestera mot det vi tycker är galet. Reagera och kräva förändring. Att vi sätter oss ihop med Rebellmammorna på torget nästa gång de demonstrerar. Att vi orkar hålla i och hålla ut. Att vi orkar tro att det kommer bli bättre. Att vi kan gå ihop, titta varandra i ögonen och frågande säga ”är det nu det blir revolution?”. Och att vi tittar tillbaka och säger ”Ja, det är nu det blir revolution”.