Riva, snickra, spackla, slipa, tapetsera, kakla, foga, måla. Det är melodin för den som köpt ett renoveringsobjekt.
Den tyngsta perioden med köksrenovering och byte av värmesystem har vi lämnat bakom oss. Vi har redan glömt de där kvällarna i januari när det var femton grader i huset och vi åt fryspizza framför teven invirade i täcken. Nu är det varmt i hela huset, till och med i källaren. Köket behöver bara ett par knivlister. Och en sladd till bänkbelysningen. Och skåpluckor till skafferiet. Och några eluttag och några skvättar målarfärg på taket och några på fönsterbrädet och kanske en gardin. Eller så blir det ingen gardin.
Det är ett mysterium hur många gånger man kan tycka att man är klar med något bara för att konstatera att något fortfarande fattas. Det är ett sisyfosarbete som alla husägare känner igen. Å andra sidan blir man glad och nöjd varje gång man fixar ”det sista”. Och minst lika glad nästa gång man fixar ”det sista”. Husägare skapar sina egna endorfinkickar.
Inför bytet av värmesystem föreslog hantverkarna lite diskret att vi skulle kunna tapetsera bakom elementen för att slippa göra det när de nya elementen är på plats. Och det hade de ju rätt i. I fem av rummen var det vävtapeter i varierande grad av förfall och vi hade ju planerat att byta ut allihop. Så småningom. Ett rum i taget, som förnuftiga heltidsarbetande människor.
Men när hantverkarna sa det där var det bara en vecka kvar tills alla nya rör och element skulle upp. Så vi insåg det vi kanske borde ha insett redan i höstas, att väggarna i fem rum måste tapetseras. Åtminstone de väggar där elementen ska sitta.
Så vi plockade ner de gamla oljeelementen och började riva tapeter. Först bara det översta lagret, illgröna garntrådar som var roliga att dra från golv till tak. Sen blev det nästa lager, eftersom det liksom följde med på många ställen. Och sen råkade nästa lager följa med och då uppenbarade sig bedårande tapeter i barnens rum, med cowboys och indianer och vilda hästar och lammungar.
Ungefär vid de där barnkammartapeterna slutade vi riva och började spackla i stället. Vi gick från rum till rum med hinkar och verktyg och pallar och vattenpass och bygglampor och det kändes ganska mycket som en sketch på teve, en sån där svartvit i extra snabbt tempo som en stumfilm, och så lite hysteriskt pianoklink på det.
Sen drog vi med barnen för att välja tapeter och vi köpte två rullar av varje och sen tapetserade vi en vägg i varje rum. Det tog hela helgen och vi konstaterade ganska snabbt att det är enklare att tapetsera mönstertapet, vilket vi gjort i köket och arbetsrummet, än att sätta upp de enfärgade tapeter som barnen hade valt. Minst skavank blev smärtsamt tydlig och ribban sänktes allt eftersom timmarna gick, äsch där ska det ju ändå sitta ett element, äsch där ska det ju hänga en gardin, äsch där ska väl ändå sängen stå.
Det har varit mycket jobb de här månaderna, men det har också varit väldigt roligt. Både att se vårt drömhem växa fram dag för dag, men också att faktiskt upptäcka att man kan göra saker själv. Jag har till exempel lärt mig att man kan byta toalettstolar och handfat utan hantverkare. Man kan koppla in el också, och borra i kakel, och göra stora hål i golv och tak och väggar och bara fylla igen med isolering och gips och bräder.
Eller, jag kan ju inte något av det där. Jag har lärt mig att vissa personer kan göra allt det där och jag är evigt tacksam och genuint lycklig att jag blev sambo med just en sån person.
Men jag har också lärt mig att jag själv klarar av att göra saker. Jag har lärt mig att kladda fast fix och trycka fast kakelplattor och foga och polera. Jag har lärt mig att rolla ut precis lagom mycket tapetklister och mönsterpassa och skära prydliga kanter vid listerna. Jag har lärt mig riva bort gammalt golv och dra ut miljoner små spikar ur brädorna.
Men visst finns det utvecklingspotential. Jag har till exempel inte lyckats lära mig att borra i gipsskivor. Skruvarna slinter och flyger all världens väg. Jag är inte riktigt betrodd med att spackla eftersom det blir så mycket att slipa när det är jag som spacklar.
Men jag tar det med ro. Vi har ju ganska många rum kvar. Vardagsrummet och matsalen. Hallen och den andra hallen. Korridoren på övervåningen. Gästlägenheten. Gillestugan i källaren. Det kommer att finnas fler gipsskivor som ska skruvas och mer spackel som ska spacklas. Tids nog kanske jag lär mig även det.