Det står så ofta om de där, HEMVÄNDARNA, i tidningen. De som återvände. De som VALDE ön. De som gått där på fastlandet och längtat och drömt och fantiserat och tänkt att gräset med all säkerhet är grönare på andra sidan havet. Och så chansade de.
Mycket sällan står det om oss som blev kvar. Vi som VARENDA GÅNG vi är på fastlandet, börjar fantisera om att flytta dit. Åh lupinerna längs vägkanterna! Åh Arlanda! Utan att behöva övernatta innan man reser! Åh motorvägarna som kan ta en ända ner till Afrika om man skulle få för sig! Åh de höga träden! Åh skogarna! Så täta! Åh tågen! Åh känslan av att kunna ta sig vart man vill!
Sen glider båten in i hamn och man ser ju allt det fina, absolut. Blåeld är inte så pjåkigt det heller. Men man går några veckor och fantiserar. Kollar in lägenheter och hus på stället man just besökt. Norrköping, Göteborg, Stockholm, Kalmar. Man kollar upp företag, arbetsplatser, skolor. Man tänker NU JÄVLAR. Sen måste man laga kvällsmat. Följa med på fotbollsträning. Äta middag med vännerna och så blir det kanske vår, eller så står julen för dörren och man tänker "vi får ta det där lite senare".
Nästan exakt som en vän som ville skilja sig, faktiskt. Som aldrig riktigt kom till skott för i september var det födelsedagar och i oktober var det årlig utflykt och i november var det en resa inbokad och sedan skulle det ju bli jul.
"I januari kanske jag kan skilja mig", sa vännen. "Lite snabbt innan Alla hjärtans dag där i februari. Man kan ju inte skilja sig på vid Alla hjärtans dag!"
I början var man ju bara en tönt, en aning patetisk tönt till och med, som blivit kvar. Men nu verkar vinden ha vänt och man får ibland höra att man har "tur" som redan bor här. Som är "etablerad". Som inte behöver köpa bostad nu när priserna är så höga. Som har massa vänner här redan och inte behöver kämpa för att ta sig in i det slutna samhället. Som lyckats hitta ekonomisk överlevnad på en sådan begränsad plats. Som så många skulle vilja bo på, numera. Och det är ju fint. Att få höra sånt. Lite peppigt.
Peppigt är ju också det vackra, vackra livet man kan leva på den här ön när man har allt det där. Bostad och pengar och socialt kapital. Många gånger har vi kommit fram till att vi har det så bra. Att det inte är värt att riskera det med en flytt. Vi är alls inte säkra på att gräset är grönare på andra sidan havet. Vi undrar mycket, om det är det. Men vi är lite för lyckliga för att våga se efter.