Det är alltid roligare att säga ja än nej. När jag fick frågan från skolan var svaret därför självklart. Kungliga Södervärns högstadieelever bjöds på Framtidsdagar och ett axplock av öns näringsliv skulle komma till skolan. Jag fick ett eget klassrum, och möjlighet att locka eleverna att välja journalistyrket.
Men på min cykel på vägen dit steg pulsen, och nervositeten ökade. Tänk om det var störiga elever som inte lyssnar? Som skjuter märlor, ihopvikta papperslappar hårt med gummiband, så att det svider? Av min goda vän Mien, lärare sedan två generationer elever, fick jag snabbt det lugnande rådet: ”Skriv bara ditt namn på en tavla, och klockslaget hur dags lektionen slutar, så går allting bra”.
Man får aldrig en andra chans till ett första intryck. Jag följde Miens råd, och lånade dessutom den värmländske knivförsäljarens trick som jag sett på Hemse stortorgdag. Knivmannen ger liksom aldrig sin publik en andra chans. Han driver upp ett ursinnestempo. Hackar gurkor och de svårare tomaterna så att grönsakerna yr. Han säljer inte bara en, utan två, tre, nej: ”Fyra knivar om damen slår till just nu”! Eleverna på Södervärn satt som ljus. Jag berättade om mitt jobb som reporter, om hur jag ännu efter 36 år älskar att möta människor, och hur kul det är att skriva deras historia.
För några av eleverna berättade jag också om Ferenc Göndör. Jag glömmer honom aldrig. Han kom för många år sedan just till Södervärn. Jag minns ännu i dag stämningen i klassrummet, där några grät när han berättade. Med plirande blick och skarpa ögon i ett fårat ansikte berättade han sin livshistoria. På vänster underarm fanns tatueringen: ”A-6171”. Så var hans namn i Auschwitz.
Men jag berättade också hur svenskar i dag efter pandemin konsumerar en hel timme mer nyheter om dagen. Och att den som följer med i vad som händer i samhället via GA, GT och Helagotland har bättre förutsättningar att själv kunna påverka sin egen livskvalitet. Men jag berättade också det som jag önskar att någon vuxen hade berättat för mig – då när jag var liten och klen i mina första stapplande och ostadiga tonår. Att livet är långt, att vissa blommar tidigt, men att alla har sin tid att skina. Att förutsättningarna kan ändras. Och att de där stökiga killarna som i plugget var mest populära och fick alla tjejer och all uppmärksamhet, vilka är de nu? Jag berättade om han som sparkade en basketboll i mitt huvud på gympan, utan att ens bli tillsagd av gympaläraren. På den tiden hörde jag till de som helst inte ville synas och som glömde gympakläderna med flit, för att slippa vara med. I dag springer jag maraton och längre än vad både slyngeln med basketbollen och gympaläraren någonsin kunnat springa.
Jag bad ett par lärare att hålla för öronen, när jag berättade för eleverna att de lär sig 80 procent av det de kan som vuxna utanför skolan. De där 20 procenten som är kvar går mest ut på att hitta och behålla nyfikenheten på att lära. Jag hyllar alla öns duktiga lärare som har förmågan att trollbinda sina elever, och som dagligen får chansen att jobba med så underbara ungdomar. I deras nyfikna ögon såg jag rakt in i framtiden. Jag såg morgondagens läkare, socionomer och bilmekar. De som ska ta över ditt och mitt jobb när vi blir gamla och ska trygga vår ålderdom. Det kändes oerhört lugnande. Till föräldrar och ordinarie lärare på skolan vill jag bara säga grattis, och tack för lånet. Vilka fina ungdomar ni har.