Främst av vita medelålders (och äldre) män utan utbildning från landsbygden. Det verkar som om just den väljargruppen har allra svårast att förstå sin tid. En tid som kräver förändring, en förändring de inte vill delta i.
Det är med någon slags förlamande sorg över hur världen ser ut som jag skriver det här. En sorg som liksom sitter i kroppen. Och den sitter där därför att valresultatet är en sådan tydlig påminnelse om hur lite män bryr sig om kvinnors rätt att välja och bestämma över våra egna kroppar. En bestämmanderätt som rent logiskt borde gynna även de män som satt kvinnorna i en situation att de behöver göra ett val. Kvinnor blir helt enkelt inte gravida av sig själva och det är därför heller inte en ”kvinnofråga” utan en fråga om mänskliga rättigheter – att få bestämma över sin egen kropp.
För några år sedan besökte jag Marocko med Unicef. Jag besökte särskilda boenden för kvinnor och barn. Boenden med låg standard som inte var vad vi skulle kalla en bra uppväxtmiljö för barn, men det var ändå ett tak över huvudet och mat på bordet för de kvinnor som inte annars skulle haft det. Kvinnorna på boendena hade nämligen blivit förskjutna av sin familj eftersom de blivit gravida. Kvinnor hade ingen möjlighet eller rätt till abort och de hade därför två val; att göra sig av med barnet så fort det var fött (vilket också skedde i många fall) eller bli förskjutna och hamna på gatan. En kvinna förklarade det träffsäkert och krasst med att ”här hamnar vi om vi har tur, medan männen kan gå vidare i livet som om inget hänt och göra nästa tjej gravid”. Nu kommer Trump att gå fram med ett nationellt förbud mot abort. Det efter att han redan i sin förra mandatperiod såg till att riva upp den skyddande abortlagstiftningen och att flera delstater därför redan nu har ett abortförbud även om graviditeten är en följd av våldtäkt eller trots att mammans liv kan riskeras. I ”the land of the free” tycks det endast vara männen frihet som är värd att försvaras. Och i ett land som värderar sin absoluta rätt att bära vapen högst verkar den rättigheten trumfa kvinnors. Sorgen sitter därför i kroppen. I den absoluta och direkta förståelsen av hur det drabbar kvinnor att inte få välja eller ha tillgång till medicinsk hjälp.
I en tid där vi behöver politiker som tar tydliga och resoluta beslut för att klimatet ska kunna räddas, som ser samhörighet som en trygghetsfaktor och inte polariserar grupper och skapar rädsla, som är tydligt värderingsdrivna för att upprätthålla mänskliga rättigheter och allas lika värde och som agerar resolut mot diktatoriska ledare ser vi nu istället det motsatta. Det är ett val som självklart kommer påverka även lilla Gotland. Vår planets förmåga att överleva (där Trump aviserat att han ska dra sig ur klimatavtal och vill borra efter mer fossila bränslen). Fred eller krig i vår närhet (där Trump aviserat att han inte kommer ge stöd till Ukraina) och en retorik som ställer grupper mot varandra (som också kommer spilla över än mer på vår inhemska politik vid nästa val).
Gloria Allred, en amerikansk människorättsadvokat, sa en gång ”first we cry – then we fight”. Jag tatuerade det på min arm som en evig påminnelse om hur sorgen måste få finnas – och hur vi sen omvandlar den till kamp. Sorgen sitter just nu i kroppen, men om några dagar är det dags att kavla upp och kämpa. Och ärligt talat har vi inte något val. Klimatet kan inte vänta. Inte heller mänskliga rättigheter och vår förmåga till gemenskap, att gå samman och skapa trygghet för alla.