I mitt nästa liv, kanske redan i morgon, ska jag försöka skärpa mig och skapa en bestämd plats för min ständigt försvunna mobil. Och som jag får leta! Det brukar sluta med att hon jag lever med hittar den på köksbordet.
Och jag ska heller inte börja köpa nya kläder i tid och otid. Min äldsta skjorta till exempel, fullt användbar, har nu hängt med i snart femtio år.
Skärpning ska det även bli vad gäller inbokade tider på lasarettet. Åka från Burgsvik och komma till ”lassis” en månad för tidigt, det gillar varken sjukvården eller jag.
Och... Nej, det får räcka med det, jag vill ju heller inte bli kallad pedant.
Just nu, torsdag 08:45. Äter sen frukost. En domherre flyger in i stora panoramafönstret mot hamnen. Den blir liggande helt stilla, som död i snön. Men när jag lyfter upp honom känner jag hans pickande hjärtslag. Jag tar in honom i värmen och placerar honom i en upp- och nervänd saigkorg med lite vatten på ett fat.
Han ligger stilla med halvslutna ögon. Öppnar näbben, men det hörs inga pip.
Håller med Eva Bofride på GT:s ledarsida (C):
”Orimlighetens orimlighet att påstå att ÖB vill ha krig. Han vill bara ha mer pengar till försvaret”.
Så sant! Jag fick massor med ”stryk” när jag i mina krönikor kritiserade återuppbyggnaden av det gotländska försvaret 2018. ”Bra för arbetsmarknaden!” förklarade en känd lokalpolitiker. Och det nya regementet står nu där det står. Förvisso bra för öns arbetsmarknad, men tydligen inte tillräckligt rustat för ”Vargens ankomst”?
En timme senare. Domherren har piggnat till. Den lilla kroppen känns varm, ögonen halvöppna, men jag vill ännu inte släppa ut honom i det fria. 7 minus och iskall vind från viken.
Diskar och sätter på ytterligare en omgång kaffe.
Och svenska Försvarsmakten har köpt nya sablar från Tyskland. Att använda vid besök av prominenta statsöverhuvuden.
”Dragna blankvapen är en av symbolerna kring ett statsbesök och nationens vilja att försvara landet”, förklarar Försvaret.
Ceremonisablar för 59,9 miljoner kronor!
Tar domherren från saigkorgen och placerar honom i ett skyddat läge på trädgårdssoffan. Bör jag ta honom inomhus igen? Nej, nu klarar han sig nog!
Hämtar min hemsnickrade snöplog och drar upp fina gångar genom trädgården. Det tar bara en kvart.
Uteplatsen är nu åter fylld av småfåglar, som ängsligt kvittrande flyger sin väg när jag kommer. Kvar finns bara domherren.
Han är död.
Jag lägger honom i en pappkartong och begraver honom i den del av trädgårdslandet där det i sommar ska växa vitlök.
bison.gotland@telia.com