Kör man runt i en 36 år gammal Toyota Camry utan bakruta, som jag gjort hela våren, så är det väldigt svårt att vara anonym. Det var så här, någon hade parkerat en traktor med ett stort vedlass på vår storgård. Grannen och jag står och tittar på den märkliga parkeringen och han konstaterar:
– Det där vedlasset står så illa så det är som gjort för att backa in i det!
Jag håller med. Några timmar senare har jag glömt alltihop så jag backar in i ekipaget så det säger tjong och min bakruta går i tusen bitar. Här kunde den här historien ha tagit slut, bilen är jättegammal, ful och har gått 65 000 mil och har, enligt många av mina närstående, sin plats på en bilkyrkogård. Men jag älskar den där gamla bilen, den går som en klocka, den har alla bekvämligheter man kan önska sig och den är rymlig. Skattebefriad är den också. Inte behöver man vara så rädd om den heller, jag skjutsar smutsiga hundar, smutsiga lantbruksgubbar och vilsna lammungar i den. Enda nackdelen är väl då att det regnar in vid hårt oväder men det kan man leva med. Eftersom jag dumt nog bara har den gamla bilen trafikförsäkrad så får man inte hjälp med att byta glas. Att betala för att sätta i en ny ruta ur egen ficka skulle kosta betydligt mer än vad bilen är värd så det förstår till och med jag att det inte är rimligt. Inte ens Havdhems Bilservice kan hjälpa mig, de är annars fenomenala på att hitta begagnade bildelar men att hitta en bakruta till den här bilen är kört. Jag tejpar och fixar därbak och kör sedan runt med fladdrande plast och glömmer liksom av alltihop. Bilen funkar ju ändå och jag störs inte så mycket av den fladdrande plasten. Men alla andra stör sig, mina ungdomar skäms, mamma är ledsen och Hemmansägaren vägrar att åka i bilen, han går hellre.
Så föll det sig så att en av gubbarna som jobbar på Mathssons Smide åkte efter mig in till stan en dag och förfasade sig över plasten. När min granne sedan har ärende till smidesverkstaden kommer han hem och berättar att min bil hade varit dagens samtalsämne i fikarummet. Man hade sagt till grannen:
– Så där kan hon inte köra runt! Det ser ju för jäkligt ut!
Då var det någon där i fikarummet som kände någon som visste någon som eventuellt hade en gammal Camry som de tog reservdelar av. Jag fick kontaktuppgiften. Jag ringde och ringde men det var aldrig någon som svarade. Då skrev jag ett brev med min snirkliga handstil där jag förklarade hur ledsen jag var över att ha backat in i ett vedlass. Jag skrev adressen med min kalligrafipenna och det kan ha hänt att jag satte på lite kattklistermärken på kuvertet också:
– Ett brev? sa Hemmansägaren, det var det dummaste!
– Brev? sa grannen, det skriver man väl inte längre? Det var dumt!
Så går det ett par dagar och sedan ringer en man:
– Jag brukar aldrig få brev och blev så glad över det! Jag har en baklucka du kan få köpa!
Så nu har sonen och hans barndomskompis satt i den nya bakluckan och Camryn är som ny igen. Jag har till och med bromsljus som fungerar! Installationen kommer att kosta mig några portioner rödspätta på Holmhällar och det är det helt klart värt!
Visst kan det väl vara en frihet att få vara anonym i en storstad. Men här ute i glesbygden finns det en omsorg om varandra, att man vill hjälpa till, som är väldigt fin, den skulle jag inte vilja vara förutan.