SVT släppte en dokumentärserie om tre pappor. Tre pappor som ordnade ett så kallat "papparetreat" där de samlade pappor och pratade om faderskapet, hade ceremonier, sjöng och dansade tillsammans.
Jan Emanuel reagerade naturligtvis på det hela och skrev en text där han argumenterade för att pappor inte ska behöva papparetreat där de lär sig bryta ihop, gråta ut och prata om känslor, de ska tvärtom lära sig att bita ihop. Sedan lyfte han drängen Alfred från Emil i Lönneberga som en förebild som alla pappor borde ha. Jan Emanuel menar att pappor bör vara hederliga, omhändertagande, skydda sin familj, sköta om sin kropp, vara den stadiga handen och den trygga famnen som för familjen framåt.
Det är en mycket fin man som Jan Emanuel beskriver, lycko det barn som hade en sådan pappa. Det är bara det att ingen har det. För den där mannen existerar ju inte. Däremot existerar miljontals män som lever med oket av illusionen av den mannen på sina axlar.
Kvinnor har kämpat så länge nu, för att bryta upp just det där perfekta mammaidealet och en text liknande den Jan Emanuel skrev skulle idag aldrig någonsin skrivas om mödrar. Då skulle det bli ramaskri. Mammor kan ju vara ensamstående! Lida av psykisk ohälsa! Vara tvungna att jobba mycket och hämta sist på föris varje dag. Mammor ska inte lastas för någonting. Och det är bra tycker jag Det är alltid av godo när trånga mallar blir större.
Dokumentärserien Tre pappor gör precis det tycker jag. Tittar man snabbt kan det vara så att man ser tre mjuka pk-pappor och avfärdar spektaklet, men ser man hela dokumentären är det faktiskt tre hela människor som presenteras. Människor med svagheter, begångna misstag i bagaget, behov och känslor. Det är inte jätte ofta man ser män/pappor skildras på det sättet tycker jag.
Och jag tror att det är bra. Jag tror att en konsekvens av kvinnors framgångar de senaste decenniet behöver vara att vi, tillsammans med de högre krav som numera ställs på män, också tillåter en bredare syn på manlighet och faderskap. Har vi krossat den perfekta hemmafrumammamyten är det inte mer än rimligt att vi också krossar synen på män och fäder som Jan Emanuel målar upp i sin debattartikel. Den om mannen som den ständiga furan, familjeförsörjaren och hederligheten vandrande i ett par skor. Och accepterar att män och pappor också är hela människor. Med behov, känslor, svagheter, styrkor, allt.