Jag kom precis av mig halvvägs in i en text om Katrin Zytomierskas 45-årsfest med temat "pimps and hoes". Ni kan säkert ändå räkna ut ungefär vad det var jag skulle skriva om det.
Det är väl egentligen ganska lätt att räkna ut vad jag kommer att skriva angående att min pappa dog för 22 år sedan också. Kan det verkligen finnas så mycket att skriva om det, kan man undra? Men döden blir på något sätt aldrig inaktuell.
Så sent som i vintras berättade en terapeut för mig att det är vanligt att människor som förlorat föräldrar vid tidig ålder, ofta drabbas av separationsångest senare i livet. I den korta meningen förklarades en så väldigt stor del av mitt liv att det inte var klokt egentligen.
Och två minuter senare hade jag fått tips och verktyg för att kunna börja jobba med min separationsångest. Man hade ju önskat att någon kunde ha sagt det då, för 22 år sedan. Kanske jobbat förebyggande med mig för att det inte skulle bryta ut. Men vi är så många barn som upplevt trauman i barndomen men bara lämnats därhän med dem, särskilt vi vars föräldrar dog tidigt. Döden var inte för barn, helt enkelt.
Dödsångest har jag dock inte drabbats av i någon större bemärkelse, förutom kanske lite hypokondri då och då. Däremot är mina tankar på liv och död otroligt mycket mer utvecklade av de flesta andras har jag märkt. Jag har tänkt på saker som de flesta börjar tänka på i 40, 50-årsåldern när deras föräldrar börjar bli gamla och dö. Att livet är ändligt till exempel.
Läste en artikel där skribenten funderade kring vilken händelse i hennes liv som hade varit allra mest avgörande. Påverkat hennes liv i störst utsträckning. För henne var det barnens födelse och jag har ju också fött tre barn. Men de hade troligtvis aldrig blivit till vid den tidpunkt de blev, om det inte vore för pappas död.
Forskning visar nämligen att barn som förlorat en förälder tidigt även skaffar barn tidigt i större utsträckning. Det är också så logiskt tycker jag, både rent evolutionärt och känslomässigt. Man har tidigt förstått vad det är som betyder något, helt enkelt.
Så nej det finns ingenting som påverkat mig så mycket som att min pappa dog. All min sorg men också all min glädje börjar där. Min förmåga att kunna känna genuin lycka över små, små saker kliver rakt ur vetskapen om att en dag tar allt slut. En dag ser du dina barn för sista gången och en dag går du på din skogsstig för sista gången.
Men fan ändå. Vad jag fortfarande önskar att han var här, min pappa.