Inget hopp för Ali, Ibrahim och Khodadad. Besvikna bönande spelare. Inget civilt liv för Renée? Lutande brödskivor, felklämd kaviar.
Det är fredag morgon och medan jag skriver det här håller Socialdemokraterna presskonferens om sin nya flyktingpolitik.
Jag tror inte på mirakel. Mina nya vänner Ali, Ibrahim, Khodadad från Afghanistan talar bra svenska, de har arbete och bostad.
Men inget hopp.
Jag har ännu inte lyssnat på den direktsända presskonferensen. Jag ska skriva krönikan färdig först, men lämnar ett litet utrymme i slutet. Men, som sagt, jag tror inte på mirakel.
När internationella fotbollsspelare springer in på planen gör de ofta korstecken och kastar snabba vädjande blickar uppåt. Naturligtvis vill de ha hjälp.
När matcherna slutar oavgjort, då är allt någorlunda frid och fröjd. Men vid förlust är säkert de troende spelarna i det förlorande laget oerhört besvikna. Varför hjälpte inte deras korstecken och deras vädjande blickar?
Samma sak med min trädgård och böndernas stora åkrar. Den här dyblöta våren har nog bönderna i sina aftonböner vädjat om torka, så att vårbruket kan komma igång utan att traktorerna fastnar i geggan. Själv ville jag, utan böner, ha regn till min några kvadratmeterstora nysådda gräsmatta.
Regnet kom under natten och höll på en stor del av dagen. På fotbollsspråk, 3-0 till mig. Hitta någon världslig eller himmelsk rättvisa i detta den som kan!
GT:s granskning av de 71 folkvalda politikernas närvaro vid regionfullmäktiges sammanträden är intressant. Endast en, Renée Lingström (S) har närvarit vid samtliga 28 sammanträden under senaste mandatperioden 2014-2017. Bäst i klassen.
”Det är en prioritering man gör. Det är inte en enda gång som det funnits någon tveksamhet om att jag ska gå på ett möte”, säger hon.
Högst frånvaro har Håkan Onsjö (M) med endast 8 hela eller halva möten.
”Jag har ett civilt liv också och det händer ibland att jag är på plats fram till och med de punkter som jag tycker är viktiga”, förklarar han.
Civilt liv, nog har väl även Renée Lingström ett sånt?
Min publicerade fleråriga studie av kvinnors oförmåga att hyvla ost resulterade i... ja, hur jag ska uttrycka mig? Ilska. Applåder. Skratt. Suck.
Jag har i alla fall bestämt att tills vidare lägga en planerad fördjupning av samma studie på hyllan. Istället ska jag ge mig i kast med två andra angelägna objekt, som två läsare tipsat om.
Nisse Hällegard i Uppsala (före detta Ljugarn): ”Hur många är det som kan skiva en limpa utan att det efter två skivor lutar snett åt vänster?”
Mats Rosin i Umeå: ”Ostar som blivit störtloppsbackar är ett otyg. Fast ännu värre är kaviartuber som klämts på mitten.”
Här behövs forskning och, framförallt, ännu mer forskning.
S-presskonferensen om flyktingarna.
Inga mirakel.
Hårdare tag för att locka flyende sossar tillbaka från M och SD.
Inget hopp för Ali, Ibrahim och Khodadad.
bison.gotland@telia.com