Författaren Christina Herrström har bland annat skrivit ”Ebba & Didrik” och ”Glappet”, men det var boken ”Den hungriga prinsessan” som gjorde särskilt starkt intryck på Jenny Persson.
Sedan får man följa hur hon växer upp och längs med vägen formas på olika sätt för att bli den hon skall bli, det vill säga en kvinna i övre medelklassen. Herrström skildrar skickligt alla de normer och oskrivna regler som förvandlar barn till flickor och flickor till kvinnor. Beskriver så väl hur och varför man blir som man blir och att det inte alltid är rätt, eller fördelaktiga former man stöps i.
Aurora blir till slut en strikt och ganska pryd kvinna, gift med vd:n i hennes fars säkerhets- och vaktbolag. Bor i ett fint hus på en höjd, noggrant skyddat med hjälp av diverse lås och larmanordningar. Skyddad, men mot vad egentligen? Det funderar Aurora på. En dag börjar hon notera en särskilt "tag" som dyker upp på stadens fasader och tunnelbanevagnar, bland reklambilderna på kvinnor i underkläder. EDU. Står det. Senare möter hon personen bakom tagen och ja, hela hennes liv förändras förstås.
Jag tänker ofta på Aurora och hennes funderande över de där tagsen. Särskilt när jag själv springer på en särskild tag i Visby. Det är ett kvinnonamn, fast vänt bak och fram och ofta tänker jag på den där tjejen, som lämnat spår över hela stan. Precis som med alla andra kulturyttringar, lämnar hon sina spår, planterar tankar, lämnar något efter sig. Bryter ens gråa funderingar om hur kvällens falukorv ska tillagas och låter hjärnan vandra vidare i större och rikare tankar.
Jenny Persson ger sig in i debatten och klotter och gatukonst.
Det talas om vårt "kulturarv" i dagarna och man efterfrågar hårda straff för en person som målat på kulturarvets fasader. Grejen är att vårt kulturarv aldrig har varit vårt. Innerstaden tillhör en väldigt, väldigt liten del av befolkningen och majoriteten av dem bor inte ens här. Det är den rikaste delen, som kulturarvet tillhör.
Det talas också om den fruktansvärda handlingen att måla på något som inte tillhör en. Jämför det gärna med handlingen att köpa upp byggnad efter byggnad, ödelägga en hel liten stad och inte behöva betala en krona i skatt för ödeläggelsen, eftersom man inte ens bor där. Tänk gärna också litegrann, på det offentliga rummet och hur otroligt lite vi medborgare har att säga till om det. Tapetserat med budskap och övertalningskampanjer är det, för att få oss att göra som de vill, den där lilla, lilla klicken som äger det mesta, inklusive fasaderna i det som kallas vårt kulturarv.
Jag döpte mitt första barn efter Auroras dotter sedan.