Jag älskar tanken på nystarter. Men det stannar ofta just där: i tanken. De är nämligen väldigt diffusa, mina nystarter, och innehåller inte konkreta planer som: ”nästa år ska jag bli snällare”, eller ”tjäna mer pengar”, eller ”skriva mer”. De kanske borde göra det, och på så sätt bli tydliga ledstjärnor för mina framgångar – eller snarare misslyckanden. För jag vet ju hur det kommer att gå. Jag vill bara ha förnimmelsen av att nu börjar jag om med vad nu jag håller på med. En idé som logiskt sett kan dyka upp när som helst, men som är extra påtaglig vid vissa milstolpar: en ny hösttermin, en flytt, en skilsmässa. Något att hänga upp nystarten på.
Varför känns nystarter så lockande då? Jag inbillar mig att det till stor del handlar om en chans till att bli en bättre människa. Problemet med just diffusa nystarter är att känslan ofta blir ”jag är dålig nu men jag ska bli bra – även om jag inte vet exakt hur”. Det öppnar upp för att vi oreflekterat suger åt oss av uppmaningar om hur vi bör bete oss och se ut. Framför allt se ut. Ett exempel: för några år sedan blev det plötsligt trendigt att vara feminist. Multinationella företag snappade förstås upp detta och började massproducera t-shirts med budskap som Future is female, sydda av barn i Bangladesh. Tjohej, så var den kommodifierade feminismen ett tragiskt faktum. Nästan ingen var feminist, men alla var feminister.
Det är inte så annorlunda med våra nyårslöften. Innan fyrverkerierna hunnit slocknat blir vi bombarderade av reklam för träningsprogram och anteckningsböcker med rubriken ”mitt bästa år”. Och så skyndar vi oss att köpa drömmar om förändring, trots att vi vet att produkten med budskapet kommer från samma system som vi, med t-shirten från Lindex i näven påstod att vi ville förändra. Vi intalar oss att förändring börjar med något konkret, som om den bättre versionen av oss själva skulle kunna köpas för pengar. Samtidigt kommer WHO med uppmaningar om att inte köpa fler än fem nyproducerade plagg per år. Hm, klurigt.
Det verkar som att vi hela tiden letar efter något som ska lösa problemet livet. Och under tiden pågår det där livet någon annanstans. Det är samma mekanism som gör att jag tror att livet blir mindre stressigt om jag bara målar färdigt hallen, skriver klart boken, rensar avloppet. Eller att jag kommer bli piggare bara det blir vår.
Kanske handlar faktiskt inte nystarter om att bli en bättre människa i moralisk mening. Kanske behöver vi bara idén om nystarter för att skapa en imaginär struktur i livet. En slags optimism som försätter oss i en hoppfull sinnesstämning om att vi kan förändra oss och våra liv. Men går det att sträva mot förbättring, utan att betala för det? Ja, såklart, även om jag tror att många av oss har glömt bort hur man gör.
Min utopiska nyårsönskan är att vi hittar vägar att skapa, lära och utvecklas – utan tvång eller kommersialiserade ideal. Om det känns svårt, börja med att laga hålet i byxbenet. Jag tror att vi har glömt att vi behöver använda våra händer. Men ju mer vi gör det, desto bättre människor blir vi. Och om inte bättre, så i alla fall gladare.