Jag minns min diabetessköterska och hur hon brukade tjata på mig. Jag minns hur hon ringde och ringde, bokade om tider och tjatade lite till och till slut dök jag upp och hon gjorde allt i sin makt för att jag skulle få förtroende för henne och jag log och sa "javisst javisst" och nästa gång hon ville ha in mig på kontroll så upprepades allting igen och hon fick tjata och tjata och boka om tider och tillslut dök jag upp och sådär höll vi på ett par år. Tillsammans med världens bästa läkare, som jobbade tätt tillsammans med diabetessköterskan, lyckades de äntligen få mitt förtroende och jag började gå dit regelbundet samt göra som de sa. Detta inte förrän de bevisat för mig att jag kunde känna mig trygg när jag väl gick dit. De åren är de enda år hittills under mina snart fjorton år med diabetes, som jag har haft hyfsade värden. Men det är ganska länge sedan nu.
Jag har mycket svårt för vårdsituationer av två anledningar. Den ena är just ojämlikheten. Uppfattar jag att en läkare eller sköterska av vilket slag som helst, är nedlåtande, genom att till exempel prata med mig som att jag är sju år gammal, förmana mig över självklarheter eller helt enkelt inte lyssnar på vad jag säger, så går jag inte dit. Det andra är att jag behöver KÄNNA personen som ska hjälpa mig, litegrann åtminstone. Jag vill gärna veta typ vilken musik de gillar och vilka husdjur de har, innan jag känner mig trygg nog att öppna munnen/lägga upp benen i gynstolen/föra personliga samtal om till exempel min livsstil/göra undersökningar.
Detta är förstås helt ohållbart med tanke på den pressade situation vården i princip alltid befinner sig i och personalomsättningen inom sjukvården på ön. Men ibland funkar det. Om man skaffar en privattandläkare till exempel, som fattar galoppen och pratar lite politik med en innan han hivar fram borren. Och har de bara tiden, så dyker det då och då upp vårdpersonal som faktiskt anstränger sig för att försöka förstå hur man funkar. Men det är tyvärr inte särskilt ofta.
Just nu är jag utan sköterska. Den förra har slutat och ingen ny har hört av sig. Troligtvis slåss sköterskorna om att inte behöva ha mig som patient. Jag är alla vårdgivares mardröm. Svår att hjälpa, helt enkelt. Men jag tror ändå att det finns ganska många som mig. Som är i behov av kontinuitet och trygghet för att kunna få den vård som vi behöver. Och där finns helt enkelt mycket att göra för vården på Gotland.