För ett par veckor sedan var det en ung kvinna som gick ut i gotlandsmedia och berättade att hon fick ta emot nedsättande kommentarer från unga killar som kommenterade hennes kropp. Att sätta ner foten och våga ryta ifrån, som den unga kvinnan gjorde, är väldigt modigt. Det gör att fler som är drabbade också vågar ta bladet från munnen.
Min kropp är överviktig. Min övervikt är ett stort problem för mig, den utgör ett hinder i min vardag och begränsar mig. Men det största problemet med övervikten är att man inte får vara ifred utan att folk tar sig rätten att tränga sig på och kommentera hela tiden. För egen del har jag egentligen minst problem med den yngre generationen, de flesta ungdomar idag vet bättre än att kommentera folks utseende. Det är ofta de äldre som inte kan låta bli att komma fram till mig och berätta att jag är fet, som om jag inte visste det tidigare? Ofta påpekar de också att de bara gör det på skoj, även om jag inte tycker det är det minsta roligt. De allra jobbigaste är dock min egen generation, de medelålders, ofta kvinnor, de lägger huvudet på sned och kommer med bantningstips och hälsoråd som jag inte bett om:
– Du borde prova medelhavsdieten! Eller 5:2. Eller 16:8. Köp en cross-fit! Har du testat KBT, säkert har du något obearbetat trauma från barndomen? Du måste lära dig känna av ditt signalsystem. Din inre röst, hör du inte hur den ropar till dig?
Ofta kommer de här tipsen från personer som själva inte har någon erfarenhet av övervikt. De har ingen aning om att övervikt kan bero på att man sovit dåligt i 15 år eller att man stressat. Inte sällan går deras bantningstips också stick i stäv emot vetenskap och beprövad erfarenhet och de råd jag får från sjukvården. Men som överviktig håller du bara tyst och nickar instämmande. Det är en skam att vara överviktig och man är i den här situationen i totalt underläge. Dessutom blir man behandlad som mindre vetande. Ofta är det ju precis tvärtom, överviktiga brukar vara de som har bäst koll på hur man bör äta.
Jag har en vän som är i samma sits som jag. Det är befriande när vi springer på varandra på Hemse, det finns ingen som förstår bättre än hon. Men man blir lite ledsen också:
– Du är så modig, Mien, som vågar visa ben och armar när det är varmt. Jag bär bara kläder som döljer min kropp.
Jag älskar att bada på sommaren, i vattnet kan jag röra mig fritt och jag kan simma runt i timmar nere i Kvarnåker. Givetvis är det förenat med obehag av olika slag, som jag nämnt ovan, att klä av sig offentligt men jag brukar tänka på vad min diabetessköterska Martina säger:
– Stranden är till för alla, Mien!
Det ger mig mod att höra sånt!