På kvällen träffar jag en kompis som berättar om hur fint deras vardagsrum nu har blivit. Det blev golvtegel, som i Italien. Och dagen efter hjälper jag pappa att städa. Jag hittar ett gammalt vykort som jag skickat till honom från Berlin för femton år sedan. Jag har citerat några av breven som finns på förintelseutställningen som jag tydligen besöker. Jag minns att jag hade färgat håret svart och att luggen var alldeles för kort. Så blir man poet, tänkte jag då. Lite rätt hade jag kanske ändå. Jag ser att pappas gräsmatta är full av gula vintergäck. Det är vardag. Och medan jag gör allt det här, medan jag lever min vardag, så lever andra i ett grått pulver.
Jag har mycket att göra, ungefär som alla andra antar jag, mycket att leva. På natten vaknar jag av dubbla hjärtslag och kan inte somna om. Jag tänker på vilken typ av krönika jag ska skriva. Det ska vara något allmängiltigt, okej. Kanske att jag borde skriva om problemet med fattiga ensamstående mammor? Jag läser forskning om vem som utför reproduktionsarbetet. Det kan väl ingen bli upprörd över att jag tar upp? Jo, mitt förslag på lösning kan bli irriterande. Jag kommer inte kunna låta bli att skriva något om att feminismen inte är enhetlig och att det har att göra med heteronormativa uppfattningar om familjegörandet. Om vem som blir sjukskriven och varför. Irriterande.
Det blir helg och vi åker till Själsöån. Mitt barn ser en död havsöring och säger att den dog av våld. Den ser ut som en liten vit månskärva där på botten. Vi äter picknick i blåsten och jag skär mig på baguetten som blivit hård och vass sedan jag köpte den dagen innan. Vi grillar korv över tjärved i skogen. Solen är överallt men bedräglig. Den värmer ingenting, jo men kanske lite sinnet förresten. Går det att grilla korv i ett grått pulver? På hemvägen är bagageutrymmet fullt av pinnar som ska vara till en utställning på balkongen.
Vi äter pizza på restaurangen bredvid oss. Sedan ser vi En katt i Paris. Den är visst lite för läskig för barnet. Men vi skrattar när den onda gubben hjälplöst och ursinnigt hänger och dinglar i lyftkranen i slutet. Och det är ju inte läskigt på riktigt. Inte om man jämför.
Jag har fortfarande inte skrivit om Rafah eller om ensamstående fattiga kvinnor, fastän jag vet att mammorna är fattiga medan jag äter pizza och att människor bor i ett grått pulver medan jag skrattar åt en tecknad gubbe tillsammans med mitt trygga barn.