Hemma igen! Jag som har rest så mycket, hit och dit runt stora delar av jordklotet, men aldrig tidigare har jag känt mig så vilse och bortkommen. Inte ens första gången jag åkte ensam med bussen från Slite till Visby för att hälsa på farmor och farfar. Fem år gammal, en flaska saft, en påse med bullar och en farmor som mötte vid busstationen.
Vilket äventyr!
Och nu 80 år senare. Vietnam, för att besöka Khe Sanh där jag blev sårad av granatsplitter.
Vilken besvikelse! Stridsflygets start- och landningsbanor igenvuxna, de amerikanska soldaternas skyttegravar likaså. Där träffade jag en svensk frivillig soldat på den amerikanska sidan, Per-Olof Ödman, professorson från Stockholm.
Han räddade mig. Hur, det ska jag, kanske, berätta en annan gång.
Ja, hemma igen!
Jetlaggad och därmed total hybris för att dagarna där (Vietnam) och Burgsvik inte samarbetar. Natt när det egentligen är dag – och tvärt om.
Försöker ta itu med vårarbetet i trädgården. Krattar löv, kvistar och annat bråte och eldar i tunna. Viktigt med rätt vind annars klagar grannen.
Han och jag har haft våra ”duster” om både det ena och det andra. Men nu är vi är goda vänner – så länge jag inte eldar i tunnan vid fel vind.
Åter till Vietnam.
Tack och lov så reste jag inte ensam. Min yngste son var hela tiden närvarande. Utan honom hade jag haft svårt att klara av den här resan. Fast klarat mig hade jag nog gjort. Men nu, när det krävdes total support av sonens internet med gps, då hade resan för en snart 85-åring (1 maj) med uruselt lokalsinne blivit en mardröm.
Vi åldringar, en förlorad generation? Datorn borttappad och mobilen har pajat. Så här sitter jag nu och hinner inte betala mina räkningar i tid, bara för att jag under resan förlorade mitt bank-id.
Men... Vitlöken har börjat sticka upp i pallkragen. Och i små plastaskar finns embryon till ett kommande helvegetariskt liv. Med ett och annat isterband.
Hon jag bor med (78 procent) skämmer bort småfåglarna med allt ifrån vanliga solrosfrön, till mjölmaskar med jordnötssmör. Jag har inga synpunkter, fåglarna blir nog glada.
Nästa resa av betydelse blir kanske till Mästerby för att bada bastu. 2014 var jag där och då levde ännu 80-åriga Solveig Gunnarsson. Hon skötte bastun och den lokala tvättinrättningen i samma byggnad. Två trasmattor hade jag med mig. De har inte blivit ordentligt tvättade sen dess.