Jenny Persson har börjat cykla. För att göra sin man glad och för att få sin vilja fram.
Inte heller gillar den höjder. Jag får svindel bara av att gå uppför den där trappan man går upp till flygplan. Som barn hatade jag Kneippbyn och var rädd för det mesta där. Studsmattor, racerbilar, vattenrutschkanor, höghöjdsbanor, nej tack. Jag gillar inte ens att cykla.
Det bästa med att växa upp har varit att man inte längre tvingas göra saker man inte vill. Skolgympa till exempel. Jag lyfter numera långfingret och ler iskallt till alla som föreslår ett pass på Friskis och svettis. Tar trappan ner istället för rutschkanan i Pippihuset på Kneippbyn med orden "jag är vuxen nu".
Jag har också alltid upplevt kroppen som tämligen oviktig. Det viktiga är liksom det som finns inuti. Hjärnan, tankarna, känslorna, åsikterna. Ingenting gör mig så glad som att stöta på en riktigt fin hjärna. En hjärna som möter min hjärna, utmanar den och utvecklar den och så var det också när jag för sjutton år sedan träffade min man. Den bästa hjärnan jag någonsin mött.
Tillsammans med den där hjärnan kom dock också fysisk aktivitet. Hans kropp är, på ett helt annat sätt än min, liksom gjord för att röras på. Han är duktig på bollsport, kan klättra hur högt som helst, springa hur långt som helst och så åker han de stora attraktionerna på nöjesfälten. Han älskar också att cykla. Drömmande kan han sitta och måla upp scenarier för hur mysigt vi skulle kunna ha det om jag bara hoppade upp på en cykel. Vi skulle kunna cykla ner på stan, ta en öl och cykla hem igen! Vi skulle kunna dra iväg med cyklarna och tälta en natt! Cykla med hunden! Cykla till Kneippbyn med barnen! Slippa betala parkering!
Nu har det gått så långt att jag har börjat använda mig av cykling för att göra honom glad. Eller om jag vill ha något av honom. Så bjuder jag på lite cykling först bara och sedan är jag i hamn.
Nu bjöd jag visst till lite väl ofta i början av sommaren, för plötsligt köpte han oss en el-cykel. Förväntansfullt skruvade han på tramporna, visade hur knappar och växlar ska hanteras och bjöd mig att sitta upp.
Och vi cyklade ett varv runt södra stan. Snabbt gick det, lite för snabbt tyckte jag allt. Och han cyklade så glad där bredvid på sin mountainbike. Pratade oavbrutet om cykeln och dess funktioner. Om allt vi kan göra nu, när jag blivit en cyklist på allvar. Och vi stannade till ute på Södra hällarna, tog kort på cyklarna i solnedgången och skrattade åt hur vi förr brukade dra ut på hällarna och hångla och nu stod där med cykelhjälmar och kortbyxor.
Och när vi cyklade hemåt tänkte jag på vilken tur det är att jag inte är helt ensam med mig själv. Vilken tur att det finns en annan som jag vill göra glad. Hur den viljan får mig att göra sådant jag normalt inte skulle ha gjort. Bli cyklist till exempel.